–Jag är urtrött på konflikten, regeringen måste återuppta förhandlingarna med lantbrukarna och de måste upphäva vägspärrarna, säger Susana, en hemmafru från stadsdelen Villa Crespo i Buenos Aires. Hon slår ivrigt på sin kastrull och hoppas att presidenten Cristina Fernández de Kirchner ska kunna höra och framförallt agera.

Susana var inte ensam i den kyliga vinternatten i Buenos Aires. Tiotusentals människor gick ut för att protestera mot regeringen och dess sätt att hantera konflikten med lantbrukarna som nu har pågått i hundra dagar.

Kastrulljudet har hörts i flera städer i Argentina, framför allt i Rosario, Gualeguaychú och Córdoba. Protesterna är de mest omfattande i landet sedan den stora ekonomiska krisen som var 2001.

Konflikten började i mars då regeringen beslutade att höja exportskatten på soja från 33 till 44 procent. Åtgärden drabbade främst de små och medelstora producenterna.

Lantbrukarna svarade med att gå ut i strejk och satte upp vägspärrar på landets viktigaste motorvägar. Regeringen tyckte att det var utpressning och lämnade förhandlingarna innan de knappt hade börjat.

Argentina är en av världens stora producenter av soja och sojan växer på hälften av landets odlade areal. På senare år har sojapriset ökat dramatiskt på världsmarknaden. Samtidigt har priserna på hemmamarknaden gått upp och bidragit till en redan hög inflation.

President Cristina Fernández menar att bönderna gör sig rika på sojaexporten och inkomsterna måste omfördelas till de fattiga.

Konflikten har skapat en mycket hätsk politisk atmosfär i landet. Regeringen har kallat lantbrukarna bland annat för giriga och sagt att de hotar demokratin med sina aktioner. Det som började som en skatterevolt övergick snabbt till att bli en politisk kris.

Nu står hyllorna i livsmedelsbutikerna tomma, det är brist på bensin och priserna på det som ännu finns kvar skjuter upp i höjden. Man uppskattar att under tiden som gått sedan konflikten började har samhället förlorat inkomster på ca 3,5 miljarder dollar.

–Det är något med Argentina som är svårt att förklara. Landet tycks ha en benägenhet att gång på gång hamna i återvändsgränder, säger statsvetaren Sandra Cesilini.

Jag möter henne på ett kafé i Buenos Aires. Tv:n står på och visar kilometerlånga köer av stående lastbilar. De hindras av en vägspärr i provinsen Santa Fe och kan inte nå ut till marknaderna i de stora städerna. Folk tittar på och alla ser undrande ut.

Argentina är ett paradoxernas land. Den ekonomiska tillväxten har legat på mellan 7-9 procent de senaste åren. Men det är inte ekonomin det är fel på, som under krisen 2001, utan politiken.

–Det är det som är problemet i Argentina. Trots att det har gått ett kvarts sekel sedan demokratin återinfördes vet man fortfarande inte hur man löser motsättningar inom demokratiska ramar. Här väljer man konfrontation i stället för samförstånd och då kan det bli så här, säger Sandra Cesilini

Cristina Fernández de Kirchners ledarstil är ett exempel på det. Hon kunde ha förhandlat och hindrat en konflikt som bokstavligen paralyserat landet men valde istället att konfrontera. När hon kände sig pressad piskade hon upp stämningen och kom med mycket hätska utspel.

Presidentens sätt att leda landet förvånar. Under valkampanjen underströks hennes förmåga att söka samförstånd och bredda lösningar. Men verkligheten blev något annat.

Argentinarna blev mycket irriterade på sin president och lantbrukarna fick sympatierna på sin sida. Hennes popularitet har nu rasat från de nästan 60 procent som hon hade när hon tillträdde i december förra året till knappt 25 procent idag.

Nu har argentinarna fått lite andrum. Presidenten tycks ha hört protesterna och meddelat att det nu är parlamentet som ska ta ställning till exportskatten och eventuellt lagstifta om det. Regeringspartiet har majoritet där och utgången är nästan given. Frågan är bara om bönderna ska acceptera det och om lugnet ska återkomma till Argentina.