Turkiet har en författning som skrevs av fem generaler efter statskuppen 1980. Sedan dess har den lappats och lagats många gånger, som en anpassning till EU-kraven. Men det har inte gjorts tillräckligt för att grund- lagen ska hålla europeisk standard i synen på statens förhållande till medborgarna. Gällande grundlag skyddar staten från medborgarna, istället för tvärt om.
Men det vill AKP-regeringen med premiärminister Recep Tayyip Erdogan i spetsen ändra på.
De har lagt fram ett paket med författningsförändringar som framför allt inskränker militärens och de höga ämbetsmännens maktbefogenheter.
–Folkomröstningen är en milstolpe för Turkiet och det enda som folk pratar om just nu, säger dokumentärfilmaren Hashmet Topaloglu i Istanbul.
Den tid när militären gick in och störtade regeringar tycks vara slutgiltigt förbi i Turkiet. Ändras konstitutionen blir det också på sikt svårare för författningsdomstolen att bannlysa partier.
Turkiet har sedan militärkuppen 1980 blivit partiernas kyrkogård, med över 25 bannlysta partier sedan dess. Regerande AKP var nära att drabbas av parti- förbud för ett par år sedan, vilket kretsade kring regeringens önskan att ge även kvinnor med huvudduk tillträde till universiteten.
Skulle väljarna rösta Evet (ja) den 12 september kan det bli generalernas sista suck. En logisk följd av författningsförändringen – som parlamentet redan sagt ja till – är att kuppgeneralerna från 1980 kan ställas inför rätta i civila domstolar för brott mot civila som begåtts i fredstid.
Dessutom skulle domarkårens och de höga juristernas makt inskränkas. Istället för att, som nu, väljas på livstid ska författningsdomstolens ledamöter väljas på tolv år, enligt förslaget. En författningsdomare som utses i 40-årsåldern kan idag sitta kvar fram till sin pensionering. Med liggande förslag blir det med automatik mer förnyelse. Antalet domare utökas. Samtidigt får parlamentet respektive presidenten rätt att utse ett givet antal författningsdomare.
Men inget av oppositionspartierna stöder regeringens författningsförslag. Istället görs folkomröstningen i mycket till en förtroendeomröstning om regeringen.
Om en majoritet röstar ja – vilket bedömare spår – kommer det att öka AKP-regeringens svans-föring. Men om Hayir (nej) skulle vinna kommer det att dra ned på regeringens ork och takt i reformprocessen.
De flesta mätningar ger ja- sidan en övervikt på 4–5 procentenheter, men opinionsmätningar i Turkiet är minst av allt någon exakt vetenskap. Även ett svagt ja kommer att tolkas som kritik mot regeringen och som att den måste reformera sig själv, skriver tidningen Milliyet. Antalet osäkra väljare är många. Avgörande för utgången kan bli hur kurderna röstar.
”Vi bojkottar” säger prokurdiska partiet BDP. Det tolkas som en eftergift åt terrorstämplade PKK och dess livstidsdömde ledare Abdullah Öcalan. Tidningen Taraf har samtidigt publicerat sensationell avlyssning som visar att höga domare kallt räknar med att inflytandet från PKK och Öcalan över kurderna ska stärka nejsidan. Men BDP är inte ensamt om att locka kurdiska röster. Det proislamiska AKP är starkt bland socialkonservativa kurder i sydöst.
EU har i sin förhandlingsprocess med Turkiet krävt författningsförändringar, men det är oklart om gällande förslag räcker för att helt tillfredställa EU-kommissionen.
–Antagligen räcker det inte i sin helhet, men det är ingen tvekan om att författningsförslaget är ett steg i rätt riktning, säger en EU-diplomat.
Premiärminister Erdogan har i sin kampanj betonat att ja på valdagen betyder att generalerna inte längre går straffria. Går författningsförslaget igenom blir det möjligt att ställa kuppgeneraler från 1980 inför rätta.
Oppositionspartiet CHP, som ser sig som arvtagare till republikens grundare Kemal Atatürk, driver sin nej-kampanj utifrån argumentet att Turkiet kan bli en ”civil diktatur” om förslaget antas. CHP hävdar att rättsväsendet skulle politiseras.
Men de höga ämbetsmännen är i sig en kemalistisk bastion, som inte vill reformeras och som agerar som väktare av Atatürks principer (vilka närmast har ställning av sekulär religion i Turkiet).
Ultranationalistiska MHP är emot författningspaketet och dess partiledare, Devlet Bahçeli, hävdar att det dirigeras av utländska krafter som driver nationen mot splittring. Att peka på den yttre fienden är ett känt grepp i Turkiet.
