Egypten har 83 miljoner invånare jämfört med Libyens 6,2 miljoner men Libyen är till ytan nästan dubbelt så stort som Egypten. Fakta som kan spela en avgörande roll när det gäller att lyckas med en folklig demonstration.
I Kairo var det lätt att dag efter dag få folk att strömma till befrielsetorget Tahrir. Med 40 till 50 miljoner invånare boende i en omkrets på 150 km runt Kairo räckte det med en bråkdel för att Tahrir skulle fyllas. I den libyska huvudstaden är det betydligt svårare att få in ”nytt blod” om demonstranterna hamnar i underläge. Speciellt som det största hotet mot överste Gaddafi finns i östra delarna av landet med dess viktigaste stad Benghazi på 1 200 km avstånd.
Libyens geografiska uppdelning har historiska rötter, men en återförening av de tre provinserna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan under namnet Libyen skedde under den italienska kolonisationen (1911-1943). Motsättningarna har dock bestått även efter landets självständighet 1951 och därför är det inte överraskande att oppositionen under den senaste veckan tycks ha tagit kontroll över de östra delarna, Cyrenaika.
– Geografin och den demografiska situationen kan vara en nackdel för revolutionen och underlätta för Gaddafi att hålla sig kvar vid makten. I ett värsta scenario kan Gaddafi behålla makten i västra Libyen medan oppositionen kontrollerar östra delarna, säger Alexander Atarodi, forskare vid FOI (Försvarets Forskningsinstitut).
Förutom de regionala skillnaderna finns i Libyen också ett utvecklat klansystem och flera av de viktigaste klanerna uppges ha tagit avstånd från Gaddafi. Akram al-Warfelli, ledare för den betydelsefulla Warfellaklanen uppmanade i en intervju med nyhetsbyrån al-Jazeera Gaddafi att avgå med orden ”Du är inte längre vår broder”.
Gaddafis egen klan, Ghadafa, är relativt liten men har stor makt. De högsta officerarna inom flygvapnet är till exempel Gaddafis mest lojala vänner inom den egna klanen och de som sannolikt avvaktar i det längsta med att ta avstånd från sin ledare. Inom armén är lojaliteten till Gaddafi inte alls lika stark, vilket förklarar de många avhoppen till oppositionen, framför allt i östra landsdelen. Något som på sikt kan öka risken för ett inbördeskrig.
Men demonstranterna i Tripolis kan knappast inom den närmaste tiden räkna med något aktivt stöd från sina vänner i Benghazi och då är det en öppen fråga om kraften och modet räcker för att få Gaddafis styre att falla.
