Dmitrij Medvedev har från början sagt att önskar Vladimir Putin som premiärminister, vilket i klartext betyder att Putin bestämt att han vill ha det så. Anledningen ska jag återkomma till, men låt oss först ta två stora frågetecken: Den psykologiska faktor och det praktiska maktutövandet.

Under de 17 år som Medvedev och Putin känt varandra och arbetat ihop har arbetsordningen varit glasklar. Putin är Chefen. Många har också beskrivit deras relation som far till son. Putin står dessutom på toppen av sin karriär, är folkligt populär och har under de senaste åren betraktats som en allsmäktig tsar.

Med Medvedev som president är rollerna omvända, men det är svårt att tänka sig Medvedev styra Putin. Därför är det sannolikt att Putin sitter kvar vid rodret. Men hur den relationen ska fungera effektivt i inrikespolitik eller i viktiga internationella frågor på presidentnivå är det få som kan föreställa sig. Ska president Medvedev ursäkta sig, gå och ringa premiärminister Putin när han blir osäker i en fråga under kommande G8-möte?

Det praktiska maktutövandet kan bli en ännu svårare fråga när Putin tvingas flytta från Kreml till Vita huset tre kilometer västerut vid Moskvafloden. Även om Medvedev tvingats göra ett skriftligt avtal som reglerar vissa avtal i den framtida relationen med Putin och dessa båda herrar i dag kommer bra överens så finns det hundratals höga byråkrater på olika nivåer som vill vara med och bestämma.

Presidentadministrationen i Kreml kan peka på konstitutionen och med fog säga att ”det är vi som bestämmer”. Samtidigt kommer säkert många ur Putins gamla gäng att ta plats i regeringskansliet i Vita huset med känslan av att ”vi har bestämt i åtta år och det ska vi fortsätta med”.

Ryssland är i vanliga fall ett gåtfullt land, svårt att förutse. Idag är det svårare än någonsin. Personligen tror jag inte att den nya maktstrukturen kommer att fungera särskilt länge. Antagligen kommer en övergångsperiod där klaner känner sig för på den nya spelplanen, men om ett år eller maximalt två kollisionsrisken uppenbar. Därför skulle det förvåna om konstellationen president Medvedev/premiärminister Putin är intakt om fyra år.

För Vladimir Putin blir premiärministerposten obekväm av flera skäl. Dels är han van att stå i rampljuset i internationella sammanhang, nu får han stå i skuggan. Det känns inte som att det passar Putins karaktär särskilt bra. Som tsar Putin har han också i majoriteten av det ryska folkets ögon klarat sig utan att ta ansvar.

När inflationen stiger eller de äldre klagar över sin dåliga pension har president Putin skyllt på sin medarbetare och ofta i tv gett premiär- eller finansministern en åthutning med order om bättring. Traditionen går flera hundra år tillbaka. Tsaren var ofta felfri, missförhållanden skylldes på hans dåliga tjänstemän. Som premiärminister kommer Vladimir Putin tvingas ta betydligt större ansvar för konkreta frågor och positionen är därmed mer utsatt.

Förklaringen till att Putin trots allt tar premiärministerposten kan vara den öppna klanstrid som blossade upp i höstas. I Ryssland behöver alla företagare och ämbetsmän ”krisjha” (tak), det vill säga någon som beskyddar. Kanske insåg Putin att den unge, relativt svage Medvedev inte skulle klara sina första år i Kreml utan den avgående presidentens ”krisjha”.

Det skulle i så fall förklara varför Putin så snabbt efter ha offentliggjort sitt val av Medvedev också talade om att han ville bli premiärminister. Detta som en markering till rivaler i makttoppen att inte direkt inleda en kamp mot den nye 42-årige presidenten.