Vissa saker tar aldrig slut , som det här med andra världskriget. Nu grälar tyskar och polacker om vem som egentligen gjorde vad, om att Hitlers Tyskland hade hjälp av frivilliga från en lång rad europeiska nationer när det gällde Förintelsen, nationer som efteråt inte tagit itu med detta åtminstone marginella medansvar.

Var och en som intresserat sig för frågan vet att den är långt mer komplicerad än det svartvita schablonsvar vi vant oss vid. Tyskt initiativ och huvudansvar står visserligen bortom all diskussion; utan Hitler och nazismen hade Förintelsen som vi känner den aldrig ägt rum. Men det tyska förintelsemaskineriet använde sig av hundratusentals villiga medhjälpare och bödlar från snart sagt hela Europa. Ukrainska lägervakter, rumänska eller italienska soldater, lettiska hjälppoliser, kroatiska gendarmer, ungerska eller slovakiska järnvägare, norska ministrar, holländska byråkrater, franska, belgiska, tjeckiska eller polska angivare, och så vidare över hela kontinenten från Paris till Moskva.

Den tyske historikern Götz Aly har till och med talat om Förintelsen som ett ”europeiskt projekt” som skulle göra det omöjligt att som Jonathan Goldhagen och andra se massmordet som uteslutande resultatet av tysk historia och tyskt väsen (vad nu det skulle vara?)

Man kan tycka att det så långt efter kriget skulle vara möjligt också för andra än tyskar att börja diskutera den här problematiken. Men det har varit enklare och bekvämare att gömma sig i skuggan av den så mycket större tyska skulden. Inte minst gäller det för Polen. När tidskriften Der Spiegel i ett av sina senaste nummer tar upp frågan, är den polska reaktionen upprörd: Tyskland försöker skriva om historien, stjälpa av sin skuld hos andra, av offer göra missdådare.

Det finns förstås goda skäl för den polska reaktionen. På polsk mark ägde i praktiken Förintelsen rum och polackerna själva betraktades bara som några snäpp högre stående varelser än dessa judiska Untermenschen . Miljoner mördades och samarbetet med de tyska ockupanterna var minimalt. Och ändå hände det att judiska landsmän angavs eller utsattes för utpressning, ännu oftare att man ställde sig likgiltig inför vad som hände dem. I Polen kan detta sällan diskuteras: det strider mot en självbild där man var offer och gjorde heroiskt motstånd.

Det är trist. Ty den tyska diskussionen har knappast med historierevisionism att göra, däremot med att här och där fördela skuggor och dagrar litet annorlunda i ett händelseförlopp som i allt väsentligt redan är dokumenterat och fastlagt. Därför bör den välkomnas. Av egen erfarenhet vet jag hur nästan omöjligt det är att i Tyskland offentligt påpeka att också vi andra européer har en del av ansvaret för både Förintelsen och kriget. Så fort man säger det reser sig alltid någon i publiken och skäller på den som vill förringa den tyska skulden.

Handlar det om äkta skuldmedvetenhet? Masochism? Men kanske också om omvänd nationalism: tillåts vi tyskar inte härska över världen så ska vi åtminstone vara världsmästare i export och förbrytelser.

Richard Swartz