WASHINGTON D.C. ”Ibland när du kommer hem med din stora väska så ställer du den så att jag ramlar över den”, säger tioåriga Malia Obama anklagande till sin far i en teveintervju med hela familjen Obama från tidigare i år. ”En gång ställde du den på mina skor”, fyller sjuåriga Sasha i. Barack Obama flinar och försöker halvhjärtat försvara sig. ”Jamen, det är ju för att jag så glad att se er.”

Intervjun förefaller charmerande oregisserad. Äldsta dottern himlar lite med ögonen när fadern säger något pinsamt, och ibland ler föräldrarna en aning nervöst och överslätande när barnen börjar berätta saker som de inte hade tänkt sig. Det står klart att kvinnorna i familjen håller ihop, och att Barack Obama är i minoritet. Men han pratar mycket. Sasha visar hur det brukar se ut genom att göra små fiskmunnar med händerna: ”yap, yap, yap” – en universell nidbild av någon som ingen lyssnar på. Det syns att Michelle Obamas klänning inte var så dyr, och den yngsta dottern klarar inte riktigt att sitta stilla.

Det är långt från tidigt sextiotal, då John F. Kennedy poserade med sin svala Jackie, en vattenkammad son och en lika prydlig dotter. Men vid den tiden såg det otroligt modernt ut, och det gav amerikaner en känsla av att ha den mest avundsvärda presidenten i världen – han var en hänförande ledare och en ung engagerad far med en till det yttre perfekt familj. Kennedy tyckte därtill som bekant att amerikaner skulle fundera på vad de kunde göra för sitt land – inte tvärtom – och lyckades ingjuta stolthet och samhällsengagemang i en hel generation.

I januari 2009, efter åtta år med en president som lyckats göra sig mycket impopulär till och med hos många partikamrater, tar många amerikaner tacksamt emot en ung, inspirerande president och hans familj i Vita Huset – nu snart även med hundvalp. De hoppas inspireras och få sola sig i glansen av en karismatisk president igen.

Det gäller inte bara fyrtiotalistgenerationen, som minns gamla Kennedy-tiden; fler unga amerikaner än på länge deltog i valet och en majoritet röstade på Obama. Han fick en mycket större andel av ungdomars röster än vad Kennedy fick i valsegern 1960, vilket då ändå kallades för ett generationsskifte.

Därtill gratulerar stora delar av världen till segern – Barack Obama är ”le plus cool” i Paris, tyskarna skrek halvt ihjäl sig när han var i Berlin, och i Kenya såg det nästan ut som om kravaller utbröt på gatorna när valsegern blev klar.

– Med valet av Barack Obama kan vi med rätta vara stolta och våga kalla oss frisinnade och nytänkande igen, säger Ted Sorensen, som i många år arbetade som John F. Kennedys rådgivare och talskrivare.

Han sitter i New York och tittar på Obamas första presskonferens som nyvald president när SvD ringer. Respekt och beundran för en ledare ska inte underskattas, eftersom syftet är att framkalla konkreta effekter i samhället, förklarar han:

– Det syns ju på en gång att nu vi nu får en intelligent och eftertänksam man som ska styra. Det kommer att ta tid, men jag hoppas att det kommer att återskapa långsiktigt förtroende för den amerikanska regeringen hos både konsumenter, investerare och utländska ekonomier.

Det finns flera paralleller mellan JFK och Obama, säger Sorensen. Båda var unga ambitiösa senatorer, och båda sades aldrig kunna vinna presidentposten - Kennedy för att han var katolik; Obama på grund av sin hudfärg.

– Men det viktigaste är att de är riktiga idealister båda två och att det fanns en stark längtan efter förändring hos folk, säger Sorensen, som också har varit inofficiell rådgivare till Obama-kampanjen.

Barack Obama själv verkar vara den som vill tala minst om sitt eget symbolvärde eller de jämförelser som görs med tidigare presidenter. Redan vid sitt tacktal på valnatten log han betydligt mindre än de flesta i publiken, och varnade för en mycket svår tid för alla. Vid sitt andra framträdande efter valet, vid presskonferensen i fredags, såg han sammanbiten ut.

Och för att verkligen skriva in sig i historieböckerna som en tongivande president gäller bara handling - statsvetare överröstar just nu varandra med att tala om hur summan av de problem som Obama får i sitt knä när han tillträder är större än någon tidigare president fått före honom, både när det gäller inrikes- och utrikespolitik.

James Galbraith är professor i ekonomi och statsvetenskap vid University of Texas, och han drar hellre en förhoppningsfull parallell mellan Obama och Franklin D. Roosevelt, som med sin ”new deal” lyfte den amerikanska ekonomin ur depressionen.

Galbraith lade fram flera förslag för Obama-kampanjen redan i somras, som handlar om att regeringen ska låna pengar och investera i långsiktiga infrastrukturprojekt; i allt från nya vägar till bättre socialförsäkringssystem.

– Obama har ett enormt mandat, säger Galbraith till SvD, och pekar på en stark demokratisk kongress.

– Han har förmodligen lyckats rekrytera en stor grupp unga människor till att bli demokrater för livet. Den stora utmaningen är därför egentligen inte politisk, utan att hitta och genomföra en plan som fungerar.

Men tidig popularitet kan också göra utgångsläget svårare för en president, säger Roger Wilkins, som är professor emeritus i amerikansk historia och medborgarrättskämpe sedan sextiotalet, och även arbetade i både Johnson- och Kennedyregeringen.

– Obama kommer att göra misstag. Han kommer inte att kunna lösa alla problem. Och visst kommer några att bli besvikna, säger Wilkins.

Samtidigt lyser han nästan av förnöjsamhet när han talar om den nye presidenten.

– Men se på mig – jag är 76 år och har mörk hy. Det har ändå blivit otroligt mycket bättre på många plan under min livstid. Vi har en stark drift i det här landet att utvecklas och gå framåt. Med rätt ledare kan mycket hända.

Samma tanke uttrycktes i veckan av feministikonen Gloria Steinem, som nu är 74 år, när hon var gäst hos Oprah; ytterligare en Obama-supporter. Steinem talade om hur hon nästan förlorade hoppet om framtiden när hon var i trettioårsåldern och JFK, Bobby Kennedy, Martin Luther King och Malcolm X mördades.

– Nu, sade Steinem, känns det som att jag har fått min framtid tillbaka.