NEW YORK Så vi är i krig igen, sade han tonlöst. I någon annans inbördeskrig, för att vara mer precis, kom det från hans bordsgranne. De är båda stora Obama-fans, för det mesta. Men när USA inledde anfallet mot Libyen i helgen rådde ingen entusiasm för presidenten vid lunchen på nedre Manhattan. Här har alla ätit sig mätta på krig för flera år sedan.

Eftersom jag har en sedan barndomen olycklig vana att alltid inta motsatt ståndpunkt i samtal för att få det att bli lite mer livligt, klämde jag genast i med mina kunskaper om världssamfundets doktrin om ansvar för att skydda en civilbefolkning när dess ledare slår ner dem med våld. Att det då anses vara utomståendes skyldighet att skydda människorna med alla till buds stående medel.

Jemen, fick jag till svar. Och Bahrain, Saudiarabien och Syrien. Burma, hördes från någon annan. Eller en hel rad gamla Sovjet- republiker som slutar på stan, som verkar ha det dåligt ställt med mänskliga rättigheter, men där världen sällan har synpunkter som sträcker sig till militära hot.

Jamen Rwanda, sade jag då, och fick eldunderstöd från någon som kunde Samantha Powers bästa argument kring att förhindra folkmord. Och arabländerna bad ju faktiskt om hjälp den här gången.

Men vilka är det vi vill ska styra i Libyen då? Se´n alltså, frågade en väninna med millimeterkort tålamod för ytterligare ett krig. Det blev tyst runt bordet. Ingen hade något förslag.

En undersökning tidigare i veckan visade på att sex av tio amerikaner inte ansåg att USA hade någon skyldighet att gripa in i Libyen.

Det förklarar kanske varför den franske presidenten fick ta ledningen och paradera omkring kompisar från förr i Élyséepalatset. Fransmännen lyckades också kalla sin attack för något begripligt – en nordafrikansk ökenvind. Hillary underströk noga att USA, med Odysséens gryning, inte leder attacken; men utan någon direkt trovärdighet eftersom ett hundratal bomber med jetmotorer samtidigt avfyrades från amerikanska krigsskepp och ubåtar. Amerikanska krig brukade kallas för frihet hit eller frihet dit, men det här är det ingen som riktigt förstår vad det betyder. Ingen kan riktigt förstå att Obama nu har sitt eget krig.

Till sist kastade en lunchdeltagare ur sig att den långa gryningsvandringens egentliga mål kanske borde vara Iran. Där har ame- rikaner åtminstone fått lite längre tid på sig att förstå vad problemet är.

Diskussionen återvände till hur ingen plan verkade finnas för Libyen, eller om det ens var troligt att dess ledare skulle ge upp. Ingen orkade ens tänka på hur misslyckat det varit i andra arabländer att avsätta en diktator för att sedan ordna val. Dess- utom, undrade någon, hindrar väl inte en flygförbudszon regimen i Libyen från att ha ihjäl sina landsmän ändå; på marken. Och hur ser man för övrigt till att man inte råkar bomba själva rebellerna, när man inte riktigt vet vilka de är? Eller någon annan, som varken bär vapen, är man eller ens vuxen?

Det blev tyst igen.