Trots att han saknat en formell roll i Libyens styre ansågs Saif al-Islam länge vara landets näst mest inflytelserika person och en självklar arvinge till Muammar Gaddafi. Men till skillnad från fadern visade den 39-årige ungkarlen, med två tigrar som sällskapsdjur, upp ett sansat och belevat ansikte utåt.

Som ordförande i Gaddafis internationella kulturfond engagerade han sig sedan 1990-talet i humanitära frågor och medlade i flera känsliga konflikter. Han bidrog till att Libyen tog på sig ansvaret för sprängningen av ett Pan Am-plan över skotska Lockerbie och till att skrinlägga faderns planer på atomvapen. Tillsammans med oljeleveranser och åtgärder för att hejda flyktingströmmen som gick via landet ledde detta till en islossning mot väst.

Som student på ansedda London school of economics skrev Saif al-Islam en uppsats om behovet av demokrati, fri företagsamhet och intresseorganisationer i samhället. Något som han utvecklade i en intervju 2008 med nyhetsbyrån AP där han talade om att förändra Libyen från ett envälde till konstitutionell demokrati med yttrandefrihet.

I ett tal 2008 förklarade han sina insatser i landets styre: ”Jag engagerade mig i stor omfattning i allting: Vår utrikespolitik, i många olika problem, i utveckling, i bostadsfrågan. Eftersom det inte fanns myndigheter eller administrativa system som kunde göra det.”

Sådana tankar om modernisering formulerade på flytande engelska gick hem i väst. Under tiden i England lärde han känna många politiker liksom prins Andrew och bjöds in som gäst på både Windsor Castle och Buckingham Palace. Men bilden skulle snart krackelera.

Den akademiska uppsatsen tycks ha varit spökskriven av den libyska regeringen och de senaste veckorna har både skolans rektor och en professor i statsvetenskap tvingats avgå efter avslöjanden om att Gaddafis kulturfond skänkt stora bidrag mot att i gengäld ha tillskansat sig inflytande över verksamheten.

Sedan upproret i Libyen inletts blev Saif al-islam, näst efter fadern, regimens tydligaste ansikte utåt. I flera långa tal manade han till kamp mot rebellerna och anklagade dem för att vara ”fyllbultar och ligister” såväl som ”terrorister”.

Han framstod allt mer som sin faders son: ”Vi kommer att slåss till sista man, sista kvinna, sista patron. Vi kommer inte att förlora Libyen.”

För den lilla Gaddafiklanen som i alla år stöttat familjen var Saif al-Islam det sista realistiska hoppet till en återkomst vid makten. Kvar finns nu Gaddafis fru Safia, dottern Ayesha, en sällan omtalad son från första äktenskapet och två lynniga och våldsbenägna playboys.