Vad som sedan händer kan man bara spekulera om. Tsvangirai spelade nämligen högt när han hoppade av. Miljontals zimbabwier gör sig beredda att lämna landet och ansluta sig till de tre-fyra miljoner som redan flytt till grannstaterna.

Om ingen politisk uppgörelse kan nås blir utgången att landet fortsätter att rasa samman och möjligen även allt värre förföljelser av oppositionella. Ekonomins totala kollaps är nära. Inflationen är redan över en miljon procent, på vissa basvaror två miljoner.

Allt hänger i dag på hur mycket grannstaterna vill engagera sig. Mugabe struntar helt i kritik från resten av världen, men möjligen lyssnar han på sina grannar.

Till att börja med kan man vänta sig ett nytt toppmöte inom södra Afrikas samarbetsorganisation SADC. Om Afrikas ledare ska gå ur krisen med någon heder i behåll måste de där övertala Mugabe att lämna sin post och att en övergångsregering bildas med både MDC och Zanu-PF. Övergångsregeringen ska bara finnas tillräckligt länge för att organisera ett nytt val med massiv övervakning från alla länder som vill vara med, samt FN.

Tsvangirai är beredd att förhandla om en sådan lösning, men accepterar bara en kompromiss som speglar valutgången den 29 mars, då oppositionen tog hem majoriteten av rösterna. Ett absolut villkor är att Mugabe inte finns med i bilden. MDC går inte med i någon konstellation som underlägsen part. Partiet har i minne vad som hände när Joshua Nkomos parti Zapu 1987 efter mycket våld gick med på en samlingsregering med Mugabes parti. Zapu slukades och finns inte längre.