Den som strävar mot presidentposten bör stå fast vid sina övertygelser och aldrig framstå som velig och osäker. Men en presidentkampanj innehåller flera faser, med lite olika krav på rätt åsikt.

Först bör den politiska karriären grundläggas genom ett mindre ämbete. Mitt Romney, till exempel, var populär guvernör i den liberala delstaten Massachusetts i fyra år, och såg med blida ögon på homoäktenskap, abort och stamcellsforskning. Inför att bli presidentkandidat åkte han sedan långsamt in i en republikansk biltvätt och kom ut på andra sidan som en välputsat konservativ man med en rad motsatta idéer.

Sedan när primärvalskampanjen lanseras bör kandidaten ha gjort sig vän med några tunga finansiärer för att få en bra start. Då visas också särskilt intresse för olika delstater och deras problem, i den ordning de röstar.

Kandidaterna åker till Iowa och hyllar etanol, och vidare till Michigan för att bekymra sig över arbetslöshet.

Samtidigt ska de mest inflytelserika partivännerna försäkras om att den ideologiska själen är ordentligt på plats. Den näst mest hatade kandidaten i konservativa radioprogram (Hillary Clinton leder) är republikanen John McCain, som svek många av sina egna när han röstade mot skattesänkningar och kompromissade med demokrater om domartillsättningar. Som presidentkandidat intresserar han sig nu mer för sänkta skatter och lite mindre för illegala invandrares rättigheter, medan hans eget parti tveksamt försöker förlika sig med honom.

Slutligen, när partiets nominering är i hamn, blir det dags att försöka locka till sig mer än hälften av väljarna i hela landet, från vänster, höger och mitten, genom att bli deras minsta gemensamma nämnare.

Hillary experimenterade tidigt i den genren, genom att försöka låta som en självklar presidentkandidat, men hon har tvingats gå tillbaka och fokusera på demokraternas nominering ett tag till.

Hon började till exempel högljutt ångra sin positiva inställning till frihandelsavtal när väljare uttryckte oro för att jobben skulle flytta utomlands, men strax därefter kunde hon ändå tänka sig ett handelsavtal med Peru.

(Så ska det ju vara en president, vilket flera grundlagsivrare har börjat påminna om den senaste tiden när Bill Clinton uppträtt som den andra halvan av hennes kampanj. Om de båda som tycks kandidera inom samma äktenskap är oense om något vet ingen riktigt ännu.)

Barack Obama försöker göra en liknande dans.

Han är konsensuskillen, som vill diskutera sig fram till ett nytt sjukförsäkringssystem i direktsänd tv. Han kan tänka sig att sitta ner och samtala med både Fidel Castro och Irans Ahmadinejad.

Men när det började mumlas om att han själv inte framstod som en tillräckligt hårdför befälhavare så hävde han plötsligt ur sig att skulle kunna skicka in amerikanska trupper i Pakistan, vilket mest väckte munter förvirring.

I några få avseenden kommer kandidaterna däremot sent att ändra sig.

I fyra av tio amerikanska hem finns skjutvapen, och mer än hälften tycker att en del brott bör straffas med döden. Sju av tio amerikaner vill också att deras president ska ha en stark gudstro. Samtliga fyra ledande kandidater stödjer varje medborgares rätt att försvara sig med vapen, de vill ha kvar dödsstraff i rättsystemet, och de tror alla på Gud.