OSLO

På lördagen vaknade Norge upp till en mardröm. Den bekräftade dödssiffran från fredagens vansinnesdåd hade stigit från 16 till 91.

Trots att glasmästare arbetat hela natten med att byta ut de krossade fönstren låg det glassplitter inne i hela regeringskvarteret i Oslo. Det stod skyliftar och arbetsfordon lite varstans och det hördes borrande och brummande överallt.

Vid varje avspärrning stod tungt beväpnad militär från Kungliga gardet.

Trots det sökte sig folk ut på de regnvåta gatorna för att se förödelsen. Några av dem var Osloborna Bård Kristensen och Kristina. Kristina var på väg hem och passerade hundra meter bort från regeringskvarteret när bomben sprängdes.

–Först trodde jag att det var vanliga stadsljud men sen rasade en massa glas från sidorna av husen ner på gatorna, sa Kristina.

På kvällen satt de hemma och tittade på tv hela kvällen.

–Jag är helt chockad. Att det är fler än 80 personer som är döda är helt sinnessjukt. Det är surrealistiskt att stå här. Men det som hände på ön satte bomben inne i Oslo i ett annat perspektiv, sa Bård Kristensen.

Kristina menar att livet trots allt måste gå vidare.

–Jag hade inte känt mig lika trygg att stå här i dag om det hade varit al-Qaida. Men ensamma galningar kan man inte skydda sig mot. Livet måste gå vidare.

I Oslos domkyrka strömmade folk på lördagen in för att söka stöd och att tända ett ljus för de drabbade. Stämningen inne i den mäktiga byggnaden var spänd. Fabian Stang, Oslos kommunchef, var på plats och tände ett ljus.

–Nu går vi in i en ny fas, från akutfasen. Vi gör vårt för att samhället ska gå vidare. Vi kan inte ge upp nu för då vinner de kriminella, sa han.

Utanför tände folk ljus och satte blommor. Folk kramades, några grät öppet.

Johan Goossenes, från Holland har bott i Norge under en lång tid och är här på semester. Han tände ljus framme vid altaret och hade gråten i halsen när han talade med SvD.

–Det känns helt hopplöst. Vårt hotell utrymdes i går. När jag var i kyrkan nu blev jag ledsen: handlingen sjönk in.

Karl Gervin, präst i domkyrkan, gjorde det han kunde för att hjälpa folk att smälta vad de har varit med om.

–Folk är chockade. Något sådant här har aldrig hänt i Norge. Folk har inte haft tid att bearbeta vad som har hänt. Det försöker vi hjälpa dem med här.

Josefin Sandberg och hennes kompis Hanna Östergren från Askersund bor i ett svenskkollektiv bakom en gul dörr på andra sidan avspärrningarna på Storgatan. De var på väg hem från jobbet i buss när det smällde och de såg röken över Karl Johan.

De förstod inte vad som hänt men såg alla trasiga fönster överallt när de klev av bussen vid Brugatan.

–När jag hörde vad som hänt blev jag jätterädd och ville bara in.

Hon känner sig inte längre trygg i Oslo och tyckte att det var obehagligt att åka buss till och från jobbet på lördagen.

–Man vet ju aldrig vad som händer, om det fortsätter. Nu vill jag bara vara här inne och inte gå ut.

Utanför Ullevål sjukhus vajade flaggan på lördagen på halv stång. Poliserna, som vanligtvis inte är beväpnade, bevakade ingångarna, alla med pistol i hölstret.

På blodgivaravdelningen har det varit högt tryck sedan i fredags. Under kvällen och lördagen sökte sig folk dit för att hjälpa till. På fredagskvällen var det köer ut på gatan.

–I den här stunden känner folk att de vill hjälpa till och det här är faktiskt något de kan göra, säger avdelningschefen Elisabeth Rosvold.

Innanför dörrarna satt folk samlade framför tv:n som fortlöpande rapporterade om den senaste utvecklingen samtidigt som folk åt kex och drack läsk och väntade på sin tur.

Kim Nordquelle, från Jar, har O negativ, en ovanlig blodgrupp som kan donera till alla.

Han var ute och körde med sina barn, 9 och 12 år, i fredags när han stannade till inne i centrum för att lämna en sak i en lägenhet. Där uppe hörde han plötsligt smällen och trodde att det var åskan.

–När jag kom ut sa mina barn att bilen hade skakat och de var jätterädda.

Snart fick de höra om detaljerna på radio. När uppgifterna om att en norrman misstänks ligga bakom dådet skar det sig ännu mer i kroppen på honom.

–Det var en person som ville skada sitt eget land, det hade varit lättare att förstå om det varit en terrorist från utlandet.

På lördagen vaknade han och fick höra att dödssiffran stigit till mer än 80 personer under natten.

Han tycker att det känns helt surrealistiskt men är ändå inte orolig att det ska hända något mer.

–Det kommer kanske en reaktion så småningom, men det var ju en ensam galen man. Men jag är rädd att jag känner någon som är involverad. Det kommer att bli tungt.

Hans barn är rädda och frågar om man inte ska lita på poliser längre.

–Det här är något de måste leva med i framtiden. Alla norrmän kommer att minnas 22 juli 2011.