San Luis 85-årige Alejandro Robaina är en legend i tobaksvärlden – den ende levande kuban som fått ett cigarrmärke uppkallat efter sig. Och inte vilket märke som helst; Vegas Robaina ligger i lyxklassen bland habanos, de äkta, handgjorda Havanna-cigarrerna.
– Aldrig tidigare har det på Kuba skapats ett cigarrmärke som blivit en sån succé. Och Vegas Robaina har bara funnits i knappt tio år, säger han och tänder en ”Don Alejandro”, den största och längsta (19 cm drygt) av de fem som bär hans namn.
Puff, puff, puff – några snabba drag; den blåvita röken lättar från hans mun och sveper in hans bleka, rynkiga ansikte innan den löses upp i den stillastående luften på hans uteveranda.
Här brukar han sitta, i sin gungstol i skuggan, och ta emot besökare från när och fjärran. Hit vallfärdar cigarrälskare från hela världen – för att se platsen och mannen som frambringar de bästa täckblad som man kan få runt en cigarr, de som ger precis rätt smak och doft. Platsen är San Luis, i provinsen Pinar del Río på västra Kuba. Här, i ett område som kallas Vuelta Abajo, odlas världens bästa tobak.

Bergskedjan Guaniguanico skyddar från tunga regn, jorden är bördig och sandrik, solljuset, temperaturen och fuktigheten är perfekt.
Men vad är det som gör just er tobak, era blad så speciella?
– La tierra (jorden) – den kärlek som jag har till jorden här, den älskar jag som mina barn. Och tre generationers erfarenhet, säger Robaina och pekar på cigarrens maggördel: ett gyllene R och ett årtal: 1845.
Det var då hans farfar, som kom från Kanarieöarna, köpte en bit mark här och började odla tobak. Drygt hundra år senare, 1950, tog Robaina över samma röda jord som hans farfar och far hade brukat före honom.

Tobaksodling kräver omsorg och känsla och lämpar sig inte för storskalig odling och mekanisering – som sockerrör, Kubas stora gröda. Därför har större delen av tobaksodlingarna här, vegas på kubaspanska, alltid varit privatägda, även efter revolutionen 1959.
Alejandro Robaina äger sexton hektar; han säljer sina tobaksblad till staten, det räcker till 7-8 miljoner cigarrer per år. Och alla exporteras. Eftersom Kuba vill tjäna mer exportdollar vill staten – som har monopol på all tillverkning och försäljning – att han utvidgar sina odlingar. Men det vill inte Robaina.
– För då kan jag inte längre hålla kontroll, säger han, van att titta till allt och alla. Och med en personlig relation till varje tobaksplanta, sägs det.
Don Alejandro, som alla säger om och till honom, är något av en gudfader – och en kultfigur. Det inser man när man besöker souveniraffärerna i trakten, och även inne i Havanna. Där hänger foton av Robaina, tavlor med hans porträtt, tröjor med hans ansikte – sida vid sida med alla Che Guevara-prylar. Robaina och revolutionshjälten Che, två kubaner som blivit ett varumärke.
– Men jag får inte en enda peso extra för det, förklarar han.
Det fick inte Alberto Korda heller, fotografen som tog den berömda ”Messias”-bilden av Che, den som blivit
en av de mest spridda i världshistorien.
– Men den sista bild som Korda tog, den tog han av mig, berättar Alejandro Robaina.
Det var i maj 2001, på franska ambassaden i Havanna.
– Dagen efter flög Korda till Paris, och där dog han i en hjärtattack.

Själv mår han bara bra: han är 85 och har rökt sen han var 10. En gång rökte han femton per dag, men nu räcker det med två, tre cigarrer per dag. Och det har inte påverkat hans hälsa, försäkrar Don Alejandro.
– Jag har undersökt lungorna och hjärtat
– allt är bara bra. Och jag drar ju inga halsbloss.
Hans fru dog för två år sen. Rökte hon? Nej, aldrig. Hans syster, som är 95, rökte cigarrer tidigare, men har gått över till tuggtobak, berättar han. Och Winston Churchill, denne världsberömde Havannarökare, levde också länge – trots att han både rökte och drack friskt.
– Kom med här ska du få se, säger Robaina och reser sig plötsligt ur gungstolen, går in i hallen, fram till ett bord.
– Den här fick jag till min 85-årsdag, säger han och klappar en liten byst av just Churchill, den legendariske brittiske premiärministern.
– Av henne där.
På fotot intill ser man en uppklädd Robaina vid sidan av en ung kvinna: Jenny Reppard, Churchills barnbarn, taget på en internationell cigarrfestival i Havanna i februari.
– Churchill har också en habano uppkallad efter sig – som jag, säger han stolt. Dom rullas också här på Kuba.

Robaina är en ambassadör för habanos, världsberömd bland cigarrdyrkande statsmän, affärsmän, filmstjärnor och andra kändisar. Men Don Alejandro själv är en enkel man, med enkla vanor och en enkel bostad (han har inte ens telefon). Här lever han ett anspråkslöst lantliv under vajande palmkronor, med storfamilj och husfolk.
Han har ett 70-tal anställda under högsäsong (som får en del av sin lön i dollar). Men nu är skörden bärgad sedan länge – och torkad. Nu befinner sig Robainas tobaksblad, och hans anställda, i nästa steg i kedjan: på sorteringen.
– Men det ligger i statens händer, förklarar han och pekar över fälten bortåt landsvägen där vi kom.
En oxkärra rullar in på gårdsplanen när Don Alejandro vinkar Adiós! Han ser precis ut som på tröjan i turistbutikerna: blå skjorta, stråhatt, cigarr. Och bakgrunden är densamma: höga kungspalmer mot blå himmel.

Det doftar tobak redan utanför grindarna till sorteringen, en låg, klarblå byggnad vid vägkanten. Här arbetar 325 personer, mest kvinnor; männen bär, väger och packar, kvinnorna sorterar tobaksblad från hela trakten. De sitter gränsle över långa, röda träbänkar med ryggstöd; tio bänkar, tolv kvinnor på varje, på rad bakom varandra. De lägger bladen på golvet, i tretton olika högar efter kvalitet. Det är tyst; man hör bara frasandet från tobaksbladen som vecklas ut och gnuggas av vana händer – som hud mot hud, i olika nyanser av brunt.
– Nej, de får inte tala med varandra, förklarar förmannen Adolfo Morales. De måste koncentrera sig.

Men längst fram, under en bild av revolutionshjälten Camilo Cienfuegos, står ett bord där en kvinna brukar sitta och läsa högt ur en tidning eller bok. Just nu är hon på rökpaus. Högläsningen är en tradition som är mycket äldre än revolutionen. Och den finns även på cigarrfabrikerna.
De sorterade bladen packas i väl märkta balar, där de får jäsa och mogna ett år. Sedan går de till cigarrfabrikerna inne i Pinar del Río och i Havanna.
Och där blir Don Alejandros blad själva kronan på rökverket.