Samtidigt som EU vill spela en större roll i världens konfliktzoner genom att inte bara sända humanitärt bistånd och återuppbyggnadshjälp utan också militära styrkor, vill militäralliansen Nato följa upp sina väpnade insatser med just de ”mjuka” åtgärder som traditionellt varit EU:s.

Den förra amerikanska utrikesministern Madeleine Albright besökte i veckan EU-parlamentet för att diskutera hur de bägge ska samarbeta för att inte i onödan göra samma jobb eller trampa varandra på tårna.

Inte minst för att bägge måste hämta pengar, trupper och utrustning ur samma tynande försvarsbudgetar.

–Vi har problem med konkurrens mellan oss, i tider av ekonomisk kris då resurserna är begränsade, sade hon.

Albright pekade ut Afghanistan och Balkan, där både EU och Nato har soldater och civil krishanteringspersonal, som exempel på insatser som kan synkroniseras för att undvika dubbla kostnader och förvirring över kommandokedjor och arbetsbeskrivning.

Den 72-åriga, tjeckiskfödda Albright leder en expertgrupp som ska hjälpa den danske Nato-ordföranden Anders Fogh Rasmussen att ta fram en ny strategi för militäralliansen, som dras med dalande popularitetssiffror i medlemsländerna.

Den ska bland annat ta upp hur alliansen kan tackla moderna säkerhetshot som cyberterrorism, organiserad brottslighet, miljöförstöring och energikriser. I strategin ska också det framtida samarbetet med EU stakas ut.

–Det är hög tid att ändra på det faktum att bägge ignorerar varandra, och att de istället tar fram synergier, sade en polsk parlamentariker.

Även om medlemskapen i blocken är så gott som identiska – 21 av de 27 EU-länderna är också med i Nato – är förhållandet dem emellan komplicerat.

EU och Nato tävlar om internationell uppmärksamhet. År 2005 kunde de inte komma överens om vem som skulle stödja den Afrikanska unionens (AU) fredsbevarande uppdrag i Sudan, och bägge startade därför nära på identiska uppdrag i landet.

Inte överraskande saknas ofta både manskap och pengar när endera av institutionerna vill starta militära insatser. När sedan FN ser sig om efter frivilliga till fredsbevarande uppdrag blir dragkampen om mannarna total.

Men även politiska knutar har förhindrat samarbete. Turkiet, som är medlem i Nato men inte i EU, och Cypern, som är medlem i EU men inte i Nato, har använt sina respektive medlemskap för att plocka poäng eller blockera varandra internationellt. Cypern vägrar att låta Turkiet sitta med vid bordet då europeisk säkerhetspolitik diskuteras, och Turkiet blockerar Cyperns medverkan i EU-uppdrag där känslig information eller resurser kommer från Nato.

EU-parlamentet antog förra året en plan för att med morötter, inte piskor, försöka få både Cypern och Turkiet att lätta på sina positioner.

Madeleine Albright och expert-gruppen om Natos framtid ska ha skissat klart strategin i november i år. Albright antydde i EU-parlamentet att fördjupat samarbete med EU är en av topprioriteringarna i dokumentet.