Ingen kan säkert ange hur många män al-Shabab har under vapen och siffrorna varierar mellan 3000 och 10000. Eftersom unga män tvångsrekryteras kan dock deras lojalitet ifrågasättas. Det påstås finnas en kärna av cirka 800 högt motiverade ledare.
Harakat al-Shabab Mujahideen, som inte är somaliska utan arabiska, betyder Ungdomar för heligt krig. Det finns utlänningar bland dem, som araber, iranier, tjetjener och ett tjugotal amerikanska medborgare av somalisk härkomst.
al-Shabab kontrollerar idag det mesta av södra Somalia inklusive stora delar av huvudstaden Mogadishu.
Det började som en ungdomsrörelse under vad som kallades Islamiska domstolarna. Dessa hade under ett halvår 2006 kontrollen över huvudstaden Mogadishu.
Sedan de fördrivits av etiopiska invasionsstyrkor började al-Shabab formera sig till en gerilla. Fienden var Etiopien och därmed USA. De etiopiska markstyrkorna opererade med amerikanskt flygstöd.
I skydd av etiopierna flyttade 2007 övergångsregeringen från Baidoa till Mogadishu. Regeringen, som idag leds av presidenten Sharif Sheikh Ahmed, stöds av FN och den Afrikanska unionen, AU, men kontrollerar bara några kvarter runt presidentpalatset Villa Somalia. Den vore chanslös utan hjälp av styrkor från AU, främst från Uganda och Burundi.
De etiopiska trupperna lämnade Somalia för ett år sedan. I utbyte gick de Islamiska domstolarna med på att absorberas i övergångsregeringen och fick 200 platser i parlamentet. Men deras ”ungdomsförbund” al-Shabab fortsätter motståndet.
Man kan dock knappast beskriva al-Shabab som en välorganiserad rebellrörelse med klart definierade mål. Det finns en ledare, shejk Mohamed Mukhtar Abdirahman, oftast kallad Abu Zubeyr. Men under honom handlar det om ett lösligt nätverk, där lokala ledare agerar efter eget huvud.
En rivaliserande rebellgrupp har nyligen växt fram, Hizbul-Islam, grundad av Ali Yassin Mohamed som är bosatt i Rinkeby i Stockholm. De två grupperna drabbade i oktober samman i strid om den näst största staden Kismayo.
Förutom snabba attacker mot städer och byar hör till taktiken även självmordsbomber och planerade mord. Man använder dock ibland även fredligare metoder för att utvidga territoriet: en Koranlärd skickas fram att hålla ett offentligt möte, bjuder in lokala klanledare och delar ut mat och pengar till fattiga. Man erbjuder att lösa lokala konflikter och anordnar snabba rättegångar enligt sharia, som ibland leder till offentliga avrättningar.
al-Shabab företräder riktningar inom islam som kallas salafism och wahhabism, vilka inte delas av landets majoritet. Enligt International Crisis Group finns därför underjordiskt missnöje och mobilisering till motstånd på olika håll.
al-Shabab har förklarat krig mot FN, den afrikanska fredsstyrkan Amisom, och de utländska organ som försöker nå de miljontals somalier som är beroende av utländsk livsmedelshjälp. Även somalier som arbetar för att distribuera hjälpen mördas av al-Shabab.
Läget förvärras av Eritreas inblandning. Isaias Afewerkis regering förnekar bestämt att man stöder al-Shabab, men de källor som bland annat FN:s säkerhetsråd grundar sig på är så tillförlitliga att FN just infört sanktioner mot Eritrea. Eritreas motiv ska vara den gamla rivaliteten med Etiopien, enligt principen att min fiendes fiende är min vän.
