Kriget om Nagorno-Karabach – beläget på azerbajdzjanskt territorium och befolkat av armenier – krävde i början av 1990-talet flera tusen människoliv och drev 100000-tals människor på flykt. Stora internationella ansträngningar har gjorts för att skapa en varaktig fredsöverenskommelse och även om det varit nära flera gånger har ett undertecknade stoppats i sista stund.

– Så här spänd har inte situationen varit på många år, säger Azerbajdzjans utrikesminister Elmar Mammadjarov till SvD.

Andra samtal i Baku och Jerevan bekräftar att de båda länderna uppenbarligen hamnat i en återvändsgränd och den väcker berättigad oro i väst.

Förklaringarna till den akuta krigsrisken är två:

1I höstas släpptes den azeriske officeraren Ramil Safarov från ett fängelse i Ungern där han suttit i nio år. Han dömdes till livstids fängelse efter att i samband med ett Natomöte ha dödat en armenisk officer med yxa. Safarov utvisades för att avtjäna det fortsatta straffet i hemlandet Azerbajdzjan. Vid hemkomsten hyllades han dock som en hjälte, blev befordrad, fick en ny lägenhet – med ursinniga armenier som resultat.

2Armenien har reparerat flygplatsen i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert och sagt att man ska genomföra den första flygningen inom kort. Azerbajdzjan ser detta som en stor provokation och bekräftelse på områdets oberoende status. I ett uppmärksammat uttalande sade Azerbajdzjans försvarsminister, Safar Abijev att ”vi är beredda att skjuta ned planet även om det är civilt flyg”.

De bilaterala förhandlingarna bröt samman under ett toppmöte i Kazan våren 2011 – trots att ryske presidenten Dmitrij Medvedev då arbetade energiskt för att nå resultat. Parterna har därefter inte haft ett enda direkt samtal på hög nivå.

Under ett tredagarsbesök i södra Kaukasien stod just krisen i Nagorno-Karabach i fokus för den svenske utrikesministern Carl Bildt, som reste i sällskap med kollegorna Radek Sikorski (Polen) och Nikolaj Mladenov (Bulgarien).

Oron blev knappast stillad trots långa diskussioner och uttalade varningar om konsekvenserna. Snarare tvärtom. Framför allt Armeniens president Serzj Sargsian var stenhård och visade inga tecken på minsta kompromissvilja.

–Om Armenien verkligen öppnar flygplatsen, vilket mycket tyder på, kommer Azerbajdzjan att svara på något sätt och situationen riskerar att spåra ut. Det här är mycket allvarligt och största risken för en väpnad konflikt i Europa just nu är mellan Armenien och Azerbajdzjan, säger Carl Bildt till SvD.

Såväl Sarzj Sargsian som Azerbajdzjans president Ilham Alijev har starkt inhemskt tryck för att inte gå med på en kompromiss.

Oljerika Azerbajdzjan har de senaste åren satsat stora summor för att bygga upp sin militär och befolkningen kräver att landet också ska utnyttja sin militära överlägsenhet för att lösa konflikten. I Azerbajdzjan finns dessutom omkring 600000 flyktingar från Nagorno-Karabach som fortfarande, nästan tjugo år efter kriget, lever under usla förhållanden i flyktingläger.

Armenien agerar tufft i vetskap om att man vid en konflikt sannolikt har Ryssland i ryggen. För president Sargsian handlar det också om inrikespolitik – i februari väntar ett nytt presidentval och därför är det viktigt att spänna musklerna inför ärkefienden.

De internationella ansträngningarna för att nå en fredlig lösning har knappast underlättats av den nuvarande ryska inställningen. Med Vladimir Putin tillbaka som president verkar det bekvämt med status quo. Moskva vill inte ha ett nytt krig men nuvarande spänningsläge är ett kort att spela ut gentemot båda länderna. Dessutom säljer ryssarna vapen till Azerbajdzjan – av ungefär samma värde som man skänker till Armenien.

Om Armenien som befarat öppnar flygplatsen i Stepanakert före jul är ödesfrågan hur Azerbajdzjan svarar. I bästa fall med diplomatiska aktioner via FN, i värsta fall stoppas fortsatta flygningar. Knappast genom att uppfylla försvarsministerns hot om att skjuta ned ett civilt flyg, möjligen genom att bomba flygplatsen. Det är något som kommer att uppfattas som en krigshandling från Armeniens sida.