Det ligger skimrande dyrgripar på havets botten kring Bahrain, men det är inte många som bryr sig om dem.

Men Rob Gregory hör till undantagen. Denne Bahrainfödde 56-åring, som jag möter vid Bahrains kustremsa, säger att han förmodligen är den siste nu levande pärlfiskaren i det lilla emiratet i Persiska viken.

Men i tusentals år har det funnits pärlfiskare längs dessa kuster: fridykare som tog sig ned till havsbottnen där somliga, men långt ifrån alla, ostron rymde de pärlemorskimrande skatterna innanför sina skal. Rob Gregory lärde sig kunskaperna om pärlfisket när han som ung 1969 fick i uppdrag att hjälpa Walt Disney med att göra en film, Hamad and the Pirates.

Rob Gregory, som talar Bahrains arabiska dialekt flytande, fick som ung leva och arbeta med en grupp bahrainska pärlfiskare som då hörde till de yngsta i detta utdöende yrke – männen var redan i 50-årsåldern.

–Det blev sju månaders arbete för sju minuters undervattensfilm, säger han lakoniskt.

Men Rob Gregory lärde sig så mycket mer: om yrkets traditioner och hemligheter och om hur pärlfiskarna hållit sina kunskaper och minnen vid liv genom århundradena med hjälp av de sångare som alltid följde med på båtarna, dhowerna, inför de farliga fridyken.

–Ingen pärlfiskare har någonsin varit läs- och skrivkunnig. Deras historia är bevarad genom sångerna. Det fanns en sång för varje tillfälle. Genom Disney spelades sångerna in, säger Rob Gregory i kvällningen när solen är på väg ned och när vattnen är för kalla för de djupa pärlfiskedyken.

Vi möts utanför huvudstaden Manama, där det i oljeekonomins tecken pågår en intensiv byggboom utan omsorg om hur den marina miljön påverkas.

–Efter 5000 år av pärlfiske här tror jag mig ha varit den första västerlänning som fått vara med om att dokumentera hur den gamla stammens pärlfiskare arbetade under vattenytan, säger Rob Gregory utan att låta ett dugg skrytsam, snarare ödmjuk.

Han minns hur de bahrainska mästerdykarna hade hål i öronen, som ett synligt bevis på sin skicklighet.

Hans 40-åriga intresse för pärlfisket har lett honom in på nya upptäckter, som dykinstruktör och som bevarare av kulturskatter och naturvärden. Och han redogör för sin teori om varför pärlorna bildas innanför musslornas skal:

Naturpärlornas skimrande hemlighet beror inte på att ett sandkorn har letat sig in genom musselskalet, som många tror, hävdar Rob Gregory. Han tror på en annan förklaring till varför endast somliga ostron (i dessa vatten av arten pinctada fucata) gömmer pärlor innanför sina skal.

–Under 5000 år av pärlfiske var det bara fem procent av fångsten som hade pärlor innanför skalen. Men idag lyckas vi få 63 procents träff när vi dyker här, fortsätter Rob och förklarar varför:

–Vi letar inte efter de ostron som har fina skal: de är goda att äta men saknar pärlor. Men vi har märkt att de ostron som har blivit genomborrade av pyttesmå hål ofta bär på pärlor. Vi tror att dessa ostron har blivit infekterade av en parasit och att ostronet bildar ett sekret för att försvara sig mot inkräktaren och kapslar in parasiten. Så kärnan i en äkta, naturlig pärla är inte ett sandkorn utan en parasit. Ett sandkorn är alldeles för stort för att kunna tränga sig in genom skalet, säger Rob Gregory.

Tillsammans med sin livskamrat Robin Bugeja, också hon dykinstruktör, lär de den moderna tidens amatörpärlfiskare, de som slipper fridyk och har syrgastuber till sin hjälp.

Pärlfiskets mångtusenåriga historia kring Bahrains vatten finns omnämnt redan i Gilgamesh-eposet, världens äldsta litterära verk, som är mer än 4000 år gammalt. Där heter det att den som förtär en pärla kan få evigt liv. Så dök inte de första årtusendenas pärlfiskare efter smycken utan för att pärlor, som malts ned, ansågs hälsobringande.

Kleopatra, drottningen av Egypten, löste på sin tid upp naturpärlor i syrat vin för att imponera på Markus Antonius.

Rob Gregory är som ett levande uppslagsverk och han delar generöst med sig av sin kunskap.

Han berättar om hur gamla romare, som Plinius den äldre, beskrev pärlan som ”den mest värdefulla skatten i världen” och om hur forna tiders mäktiga och rika snart lärde sig använda pärlan som smycke, inte bara som hjärtmedicin. De blev trendsättare långt in i vår tid, innan pärlan slogs ut av diamanten som juvelerarnas mest eftertraktade ädelsten.

Det brittiska imperiets härskare förstod sig på den särskilda lystern hos pärlorna från Bahrain.

–Alla brittiska regenter från Henrik VII till Elizabeth II har haft pärlor från Bahrain i sina kronor, säger Rob Gregory.

Det som gör naturpärlorna från Bahrain så speciella, säger Rob Gregory, är blandningen av salt och sött i havsvattnet. Så betyder Bahrain ”de två haven” på arabiska, vilket syftar på det extremt salthaltiga vattnet i Persiska viken men också på de underjordiska sötvattenskällor som rinner ut här.

–Denna mix mellan sött och salt tillsammans med värmen i havet ger en kemisk reaktion ur vilken ett särskilt skimrande pärlemor bildas, hävdar Gregory.

Men dessa skatter på havets botten, som varit basen i Bahrains kultur och ekonomi i tusentals år, tappade sitt värde när japanen Mikomoto på 1900-talets början kom på hur man kunde odla pärlor. De odlade pärlorna har sedan dess översvämmat marknaden.

Men Rob Gregory kämpar för att få omvärlden att förstå att det är skillnad på pärlor och pärlor. Detsamma gör de indiska juvelerare inne i Mamanas gamla arabiska marknad som säljer de sällsynta naturpärlorna.

–Naturpärlorna behåller sin skönhet. De har naturliga färger, former och en särskild lyster. De odlade pärlorna är som plast i jämförelse, säger juveleraren Vijay Shah.

Han tar upp en naturpärla som skurits mitt itu och visar hur den har årsringar, som ett träd, fast mycket finare.

Bahrainfödde Rob Gregory tycker också att de odlade pärlorna som dominerar marknaden sedan 1920-talet är plastiga i en jämförelse. De har fått människor att jaga efter storleken på pärlorna, inte efter lystern, klagar han.

Rob Gregory och Robin Bugeja pläderar för vad de kallar en win-win-win-situation, tron på att det kan bli en trippelvinst om man försöker återupprättar värdet av de äkta naturpärlorna.

–Det vore en vinst för miljön: äkta pärlor är förnyelsebara skatter. Det vore också en vinst för Bahrains historia, arv och ekonomi, något att leva av igen när oljan sinar. Och det vore en vinst för alla dykare och andra som deltar i pärlfisket.

Men idag bryr sig de datoriserade och BMW-försedda ättlingarna till forna tiders pärlfiskare i Bahrain föga om det gamla kulturarvet.

Den marina miljön här finns inte heller på Unescos lista över världskulturarv. Men Rob Gregory kämpar för att emiren och hans släktingar ska inse vilka rikedomar havet rymmer – och vad som kan gå till spillo om byggboomen inte tar hänsyn till havets känsliga ekosystem.

–En nation med en historia är en nation med en framtid, säger han som älskar sitt Bahrain.