Två och en halv timme in på flygningen mellan Rio de Janeiro och Paris den 1 juni 2009 började problemen. Då befann sig två av de mindre rutinerade piloterna i cockpit medan flygkapten tog en rutinmässig vilostund.

Air France 447 hade då stigit upp till 38 000 fot. När planet plötsligt började överstegra, det vill säga tappade lyftkraft under vingarna, samt kränga från höger till vänster tvingades den yngste piloten överlämna kontrollen till andrepiloten. Flygkaptenen återvände från sin vilostund - men först efter upprepade försök från kollegerna. Och enligt information från den svarta lådan befann sig inte flygkaptenen vid kontrollerna under de avgörande ögonblicken.

Men piloternas kamp var förgäves - flygplanet föll mot Atlantens yta med en hastighet av 3 326 meter per minut och under de sista skälvande minuterna pekade nosen uppåt med över 35 grader vilket omöjliggör försöken att vända planet upprätt igen.

Svarta lådan kunde även visa att besättningen hade svårt att avgöra hur snabbt Air France 447 flög då hastighetsmätaren visade motstridiga uppgifter. Tidigare fynd har visat att mätaren på planet har varit ur funktion, troligen igenfruset.

Den exakta orsaken till varför Air France 447 fick problem är ännu oklart och utredarna behöver analysera materialet vidare.

Flygkraschen är den västa sedan 2001 och utan motsvarighet i Air France 75-åriga historia.

Tre svenskar omkom i olyckan, Christine Badre Schnabl och hennes son Philippe samt 28-åriga Laura Rahal.