Stater i politiskt och ekonomiskt sönderfall, drastiskt minskad levnadsålder, skriande brist på arbetskraft i skolor, sjukhus och jordbruk, svält, upplopp, horder av föräldralösa barn.
Det är några av de skrämmande framtidsvisionerna i spåren av aidsepidemins härjningar i de värst utsatta områdena. Och de första allvarliga tecknen finns redan i dag i de pågående svältkatastroferna.
Det har talats länge om de potentiellt förödande effekterna av aidsepidemin i de hårdast drabbade länderna där så många som upp till hälften av den vuxna befolkningen kan vara hivsmittad.
I realiteten handlar det ännu främst om de afrikanska länderna söder om Sahara där epidemin slagit till med hela sin ofattbara grymhet.
Försök att spå i framtiden har varit ett självklart tema på de återkommande aidskongresserna. De fruktansvärda skräckvisionerna har varit svåra att ta till sig, egentligen obegripliga och knappast grundade på kunskap eftersom den är bristfällig.

Osäkerheten har gjort det lätt för många – inte minst ansvariga politiker – att blunda, förtränga och hoppas på att det kanske ändå inte blir så illa. Västvärlden har kunnat slå sig till ro med att aids tack vare medicinerna försvunnit från den närmaste välfärdshorisonten.
Aidsepidemin är unik. Den kan enbart jämföras med pesten på medeltiden och spanska sjukan 1918. Men de pandemierna flög fram snabbt över världen, dödade sina miljoner offer och försvann.
Aids tar tid på sig, sprider sig i långsamma ödesdigra vågor och har nu erövrat världen. Och till skillnad från de två andra farsoterna försvinner inte aids. Hiv-tsunamin, som en del börjar säga, befinner sig bara i början av sin utveckling. Det värsta har inte varit, det väntar.

I juli 2000 – för fem år sedan – fick ändå aidshotet ett erkännande: FN:s säkerhetsråd slog fast
i Resolution 1308 att ”hiv-aids-pandemin kan om det inte stoppas medföra en risk för stabilitet och säkerhet”. Aids lyftes alltså upp till ett säkerhetsproblem med dåvarande amerikanske president Bill Clinton som ivrig förespråkare.
Året efter kom terroristattackerna mot USA att överskugga aids. En effekt var att de nationella politisk ledarna i Afrika kunde fortsätta sitt aidsförnekande och arbetet fördröjdes ytterligare.
För att försöka kartlägga epidemins skadeeffekter sammanförde den legendariska amerikanska aidsjournalisten Lauri Garrett, numera verksam på Council of Foreign Relations i New York, 38 experter vid ett antal möten under 18 månader för att diskutera just hiv och nationell säkerhet.

I rapporten redovisar de fakta, men förklarar att okunnigheten fortfarande är alltför stor. De pekar ut 2010 som det år då krisen nått så stora proportioner att länder kan börja tappa sin förmåga att regeras och fungera. Den viktigaste faktorn som skapar tilltagande instabilitet är de demografiska förändringarna. Yngre och medelålders dör. Kvar blir en stor grupp barn och ungdomar, varav många dessutom är föräldralösa på grund av aids.
Livslängden minskar drastiskt i alla länder men värst i Botswana, Malawi och Swaziland. Skillnaderna mellan i-land och u-land vad gäller livslängd kommer att bli de största någonsin, 80 år mot 29–30 år. Svält hotar därför att få eller inga finns kvar att odla grödor. Det händer redan nu i den pågående svältkatastrofen i Malawi. Miljontals övergivna barn riskerar att skapa underlag för växande kriminalitet och rekrytering till terrorism.
En av de få som vågar tala klarspråk är Botswanas president Festus Mogae. Han är den förste som tagit upp den onämnbara:
– Om ingenting händer riskerar Botswana att utplånas.