Det var knappast EU:s avsikt, men redan på förhand är mötet en triumf för Mugabe. Gordon Brown stannar hemma och kan därför anklagas för att vara både småaktig och intolerant. Allt­medan Mugabe lyckats trumma upp stöd från de andra afrikanska presidenterna som med nära 50 unisona röster deklamerar: utan Mugabe, ingen av oss.

Därmed böjde sig EU. För­budet mot Mugabe och hans regering att resa in i unionen hävs inför toppmötet.

För 23 år sedan gjorde jag min första reportageresa i Zimbabwe, då 15000 zimbabwier mördades av Mugabes trupper i provinsen Mata­beleland. Jag har återvänt många gånger och varje gång registrerat ökad misär och brutalare diktatur.

Bland mina möten minns jag just idag besöken hemma hos Rhodesias sista ledare Ian Smith, eftersom han dog i tisdags. Smith var en slug manipulatör och säkert rasist, men få svarta zimbabwier jag mött hatade honom. En gång berättade Smith att han utmanat Mugabe på en promenad på tu man hand genom Mbare township, ett av Harares slumområden. ”Så får vi se vem av oss som kommer ut levande på andra sidan?”

Mugabe antog inte utmaningen. Mugabe medger i intervjuer att han vet att hans folk hatar honom.­ Men uppenbarligen sträcker sig inte den insikten utanför gränserna. Afrikas ledare bryr sig mindre om zimbabwiernas lidande än om att hålla varandra bakom ryggen och bilda front ifall någon försöker kritisera.

Den största fläcken på den Afrikanska unionens anseende är inte att det råkar finnas en diktator i Afrika. Sådana har alltid funnits. Nej, AU har förstört sitt goda namn genom att solidarisera sig med nämnda diktator. Vem kan längre lita på AU:s högstämda deklarationer om en afrikansk renässans byggd på demokrati och mänskliga rättigheter?

Sverige, Nederländerna och Tyskland framhåller att Lissabonmötet blir ”ett tillfälle att diskutera mänskliga rättigheter”. EU- ländernas utrikesministrar enades i måndags om att vara ”tydliga och tuffa” mot Robert Mugabe.

Han blir säkert skräckslagen.

Om Mugabe inte lyssnat på EU det senaste decenniet, varför skulle han plötsligt göra det i Lissabon där han backas upp av dussintals andra afrikanska presidenter?

Således är EU chanslöst i Lissabon. Mugabe excellerar i rampljuset. Senast var det i FN, där han jämförde Bush och Blair vid Hitler och Mussolini.

Ett annat minnesvärt tillfälle var FN:s miljökonferens i Johannesburg 2002, då det statsunderstödda våldet kulminerade i Zimbabwe. De afrikanska presidenterna ställde sig upp och applåderade Mugabe mer än någon annan talare.

För att inte nämna alla de gånger ledarna i södra Afrika sammankallat möten för att ta itu med Zimbabwekrisen – och rest hem med urvattnade kommunikéer och krökta ryggar sedan Mugabe tagit dem i upptuktelse.

Det blir ett spektakel i Lissabon. Mugabe har redan fått huvud­rollen. Han lär i vanlig ordning kalla européerna både rasister och imperialister. Och de andra afrikanska ledarna lär jubla över att han vågar.

Mugabe kommer att skämma ut sig – i européernas ögon. Men i de afrikanska presidenternas ögon har han återigen bevisat sin storhet. Sedan blir det dags för EU att summera vad man uppnått med det.