Stockholm
När jag reste i Afrika i våras mötte jag två typer av utlänningar: Vita hjälparbetare och kinesiska affärsmän. Det känns som en lågoddsare vilka som kommer att ha störst inflytande på kontinentens framtid.
I taxfreebutiken på Nairobis flygplats träffade jag två kinesiskor i 20-årsåldern som väntade på det nya direktflyget till Kina. De var euforiska över att få åka hem från insekterna och smutsen i Kongo där de vanligtvis bor. De kunde inte ens säga ordet Kongo på franska eller engelska. Ändå hade dessa två späda fnittriga tjejer i flera år sålt parfym och småkrafs på Kinshasas marknader, ett krigshärjat land som en svensk skulle krävt risktillägg för att sätta foten i. Det är ett exempel på den stjärnögda framåtanda som förklarar Kinas expansion i Afrika.
Medan västerlänningar ser Afrikas fattigdom som ett problem ser kineser det som en möjlighet. De vet själva vilken tillväxtpotential fattigdom hade i Kina. I början av 70-talet var Zambia en medelinkomst-nation, långt rikare än Kina. I dag har Zambia lägre BNP per capita än vid självständigheten från britterna. Efter fyra årtiondens "utvecklingshjälp" värd många miljarder dollar har Zambias medellivslängd sjunkit till 39 år. Så sent som i fjol skänkte Sida landet 350 miljoner kronor. Med en så katastrofal meritlista är det inte konstigt att allt fler ekonomer ser Kina och inte väst som kontinentens stora hopp.
Zambiafödda Dambisa Moyo skriver i boken Dead Aid att biståndet borde strypas till noll inom fem år. Ut med Bono, in med Hu Jintao. Kinas investeringar och handel leder till verklig tillväxt, menar hon. Det finns fler mobilanvändare i Afrika än i USA men det verkar som om bara kineserna på allvar har insett att Afrika numera är en marknad.
Men det är svårt att sälla sig till hallelujakören efter att ha träffat zambier som arbetar på kinesiska byggen i Lusaka med en lön på mindre än en dollar om dagen. Det är lägre än FN:s fattigdomsgräns. Eller ha mött Mable Chisala, vars bror Bryant, 23 år, dog i mars när schaktet i en kinesiskägd koppargruva rasade. Istället för att betala ut hans lön skickade det kinesiska statsägda företaget spioner till begravningen för att rapportera alla som nämnde den bristande säkerheten.
När vi möttes hade familjen på sex personer inte längre råd att köpa majsmjöl. Men det zambierna klagade främst på var att deras egna ledare inte satte gränser för kineserna. Kinas framfart i dag, med mutor och support till despoter i Zimbabwe och Sudan, är snarare en upprepning av västs gamla synder. När Frankrike bekostade kannibalen Bokassas kejsarkröning i Napoleonstil (komplett med Örntron i guld och diamantkrona) avfärdade samarbetsministern Robert Galley kritiker som rasister. Tro det eller ej, men på 70-talet var Elfenbenskusten en motsvarighet till dagens Dubai, ett ekonomiskt mirakel med glittrande kontorsskrapor och 50 000 franska expats. Nu är frågan om kineserna kommer att sälla sig till raden av stjärnögda optimister som strandat på den afrikanska verkligheten. Själv åkte jag från Nairobis flygplats övertygad om att grundproblemet för Afrika varken är kinesiska affärsmän eller vita biståndsarbetare utan som vanligt kontinentens egna ledare.
