I Afghanistan trappas striderna upp samtidigt som de svenska soldaterna på marken påverkas av storpolitiken i Bryssels korridorer. På båda håll växer frustrationen kring ett uppdrag som blir allt farligare. ”Det är pinsamt. Vi säger att vi är här för att hjälpa till att bygga upp landet.”

På det civila charterplanet från Abu Dhabi finns ett trettiotal fritidsklädda svenska killar och tjejer, men researrangören heter inte Solresor utan Försvarsmakten. För resenärerna är ledigheten i Sverige slut, nu väntar åter soldatlivet. Vi landar mellan bergen i norra Afghanistan i ett ökenliknande landskap på den gigantiska tyska militärflygplatsen Marmal utanför staden Mazar-e-Sharif.

Våra unga reskamrater försvinner in i skuggan, åtta minuter senare kliver de fram i ny skepnad: en pluton soldater, fullt beväpnade i ökenuniform med Nato-emblem på ärmen. Själva får vi hjälm, skyddsglasögon, skyddsväst och overall.

– Vi tar ökenvägen i dag, den är gropig så var beredda på att hjälmarna slår i taket!

Vi skakar fram i det 25 ton tunga pansarterrängfordonet men ser inget av Mazar-e-Sharif: de små glasprismorna täcks av fint damm. Inne i mörkret glimmar det till från kulor av svenskt stål: vagnens automatkanon är laddad och fler ammunitionsmagasin står redo om vi angrips. Vid ”sammanstöt” (en militär omskrivning för trafikolycka, vägbomb, självmordsbombare eller strid) ska vi lyda order från kulspruteskytten som står i takluckan längst bak. Jag skymtar hur skytten med 200 patroner i vapnet gång på gång växlar fingerställning kring kolven, det blir en sorts mätare på risknivån där ute.

Förvandlingen från fred till krigszon är omtumlande, ingen av oss passagerare säger ett ord under tre kvarts resa. ”Avsittning och patron ur!”. Vi är framme, bakom de fem meter höga murarna på Camp Northern Light, huvudbas för det PRT (Provincial Reconstruction Team) som Sverige ansvarar för.

Afghanistan skiljer sig från andra fredsinsatser i Bosnien, Kosovo eller Tchad där svenska soldater stått mellan de stridande.

– Det här är en konflikt där vi tagit ställning, poängterar styrkans pressofficer kapten Maria Dupont.

Mitt i campen påminner minnesplattor om de två svenska officerare som dödades här av en vägbomb 2005. Sedan dess har Sverige förskonats från dödsfall. I dag flaggas här på halv stång för de senast stupade i Isaf-styrkan. Varje lördag är det uppställning för både svenskar och finländare – då goda nyheter blandas med dåliga:

– Isaf har under perioden 13 september till 20 september haft sex dödade och 29 skadade i strid. Det pågår ett krig i Afghanistan. Vi får inte glömma det – även om det är lugnt och stabilt i vår del av landet, säger kontingentschefen överste Bengt Alexandersson i sitt tal på engelska.

Lugnet är relativt. Under vår vecka här desarmerar svenska truppen en bomb utanför turkiska konsulatet i Mazar-e-Sharif och en kristen hjälporganisation attackeras med två handgranater. Fyra dagar efter vår hemresa från Marmal utsätts basen för två raketattacker. Som framgick av gårdagens SvD har svenska militära rådgivare varit i stridslinjen med afghanska armén under sommaren öster och väster om det svenska ansvarsområdet.

En samstämmig svensk bedömning är att hotbilden efter hand förvärras även i de fyra provinser där Sverige ansvarar för säkerheten.

Vid uppställningen på flaggplanen hedras de stupade med givakt under en tyst minut – den känns oändligt lång medan nattmörkret faller kring oss.

En varm, solig morgon startar vi från Sheberghan i väster och kör ut i öknen med ett sex man starkt svenskt MOT-team, militärt observationsteam. Teamen, det finns 13, är förbandets känselspröt och länk till befolkningen.

Vi skakar fram på gropiga, smala, vägar, sämre än svenska skogsvägar. Ofta är det bättre att köra vid sidan av vägen. Maxfarten är 30 kilometer i timmen. Av säkerhetsskäl uppträder teamet oberäkneligt i sitt vägval. Förra året överlevde ett svenskt team här av ren tur när en vägbomb sprängde bort framvagnen på bilen.

Attityden för hela förbandet ska vara ”firm and friendly” – men medan den fästningsliknande basen i Mazar-e-Sharif utstrålar mer fasthet än vänlighet så är MOT-teamets tyngdpunkt omvänd. När de vita, svenskflaggade, bilarna dyker upp så springer barnen benen av sig för att vinka och komma fram.

Teamets sjukvårdare Stellan Pihlblad visar sig vara en naturbegåvning som lekfarbror över alla språkbarriärer.

Vi stannar till i byn Turma Quduq som är 595 familjer stor (en familj är runt sju personer). Chefen, kapten Roger Edelbro, förhör sig om läget. Attityden är avspänd, men ändå hövlig med ömsesidig respekt från bägge håll.

– Svenskarna har förbättrat säkerheten för oss, förklarar byäldsten Manan för SvD. Utan Isaf-soldaterna skulle ”Afghanistans fiender” och al-Qaida komma tillbaka, fruktar han. Men läget är fortfarande så osäkert och överfallsrisken så stor att inga hjälporganisationer vågar sig hit.

Därför är bybornas största problem nu hur de ska överleva vintern. Efter flera års torka var förra vintern rekordkall. Höstsådden förstördes av kylan, 70 procent av boskapen måste nödslaktas och i år har torka förött grödor och betesmark. Till vintern behövs mat till både djur och människor.

Samma besked får vi afghanska företrädare i granndistriktet Qush Tepa som vi når fram till nästa dag.

– Vi kan inte lova något, men vi ska försöka, vi är ju här för att hjälpa er, tvingas kapten Edelbro svara – gång efter gång.

Kontrasten mellan oss och afghanernas kärva tillvaro får förbandets lokalanställde tolk att utbrista: – I ert land lever ni livet, här kämpar vi för livet!

Det pågår en större kamp om hela Afghanistans existens och överlevnad som nation. En central scen i det politiska spelet är Bryssel varifrån Isaf och Nato leds. Där ställs allt oftare frågan om världssamfundet klarar att rädda Afghanistan eller om landet ska falla tillbaka i strider och i värsta fall åter bli bas för terror- attacker världen över.

I en Nato-broschyr står att läsa: ”Nato är inte opartiskt i Afghanistan – vi har valt sida med FN, den afghanska regeringen och det afghanska folket.”

Men i Bryssel finns en allt större oro för att det folkliga stödet vittrar bort i en kapplöpning mot tiden. I södra och östra Afghanistan dödas allt fler av Isaf:s soldater av motståndare som blir allt bättre på vägbomber och eldöverfall. En Nato-ambassadör från ett av Sveriges grannländer tecknar en ond cirkel:

– Sätter vi in våra soldater i markstrider i Afghanistan får vi egna förluster med minskat stöd i våra hemländer. Därför blir det i stället flyganfall med civila förluster bland afghanerna. Det medför att vi blir allt mindre och mindre välkomna i Afghanistan – vilket i sin tur gör det svårare att sätta in de marktrupper som skulle behövas.

Antalet dödade soldater i Afghanistan är sedan i vintras fler än i Irak. USA dirigerar nu om förband från Irak till Afghanistan, något som stöds av presidentkandidaterna Barack Obama och John McCain. Sedan tio fransmän stupat i ett eldöverfall i augusti verkar Frankrike släppa sina reservationer mot ett närmare samarbete mellan Isaf och USA:s egen operation, den mer aggressiva Operation Enduring Freedom.

– Vi har inte nog med styrkor i provinserna. Dessutom måste vi kunna uppträda mer robust och sätta in styrkorna mer flexibelt, önskar sig en centralt placerad Nato-tjänsteman.

Men ingen i Bryssel tror på en militär lösning allena. Problemet för Nato och Isaf-länder som Sverige är att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. FN:s hjälp för att bygga upp Afghanistan har varit trög och illa samordnad. Förstörelsen av världens största odlingar av opiumvallmo har hindrats av oenighet mellan USA och Europa. Och EU:s uppdrag att bygga upp den afghanska polisen har efter en rad av misslyckanden först nu fått upp styrfart.

– Vi har strategier, planer och mandat från Nato och FN – vi har tonvis av papper. Men det är vad som sker på marken som är nyckeln – och där är vi i händerna på andra, säger en frustrerad Nato-tjänsteman.

Samma frustration som hörs i Bryssel känner många av de svenska soldaterna på plats i Afghanistan. Den svenska styrkan ses inom Nato som ett föredöme vad gäller kulturell förståelse och samarbete med befolkningen – vilket inte gör det lättare för den enskilde.

– Det var inte som jag föreställt mig. Vi påverkar egentligen ganska lite vad som sker här, anser kapten Mikael Strandberg.

– Det är synd att vi inte kan göra mer för att hjälpa afghanerna, det är jobbigt, säger signalisten Anna Nilsson.

– Det är pinsamt. Vi säger att vi är här för att hjälpa till att bygga upp landet. Alla frågar efter hjälp men vi kan inte ge dem det. Vi samlar in information, men vad händer sedan? Ingenting, anser kapten Roger Edelbro.

Det svenska förbandet har blygsamma 200 000 kronor för civila hjälpinsatser, men endast om det gynnar truppens egen säkerhet. Det är en struntsumma i en insats som kostar 785 miljoner kronor per år. Finland som har en fjärdedel så många soldater som vi här satsar sjufalt mer på sådana projekt än Sverige.

– Självklart vill man som enskild göra mera. Men det är de här resurserna och organisationen vi har och vår uppgift är i huvudsak säkerhet. Men vi kunde ha mer civila rådgivare som kunde värdera informationen bättre och föra den vidare, säger chefen överste Bengt Alexandersson.

Vad är då syftet med Sveriges närvaro? Är det, som ett befäl säger, ett sätt för våra politiker att plocka poäng i Bryssel. Eller är det ett träningsläger för Försvarsmakten?

– Försvaret är en helhet, försvaret av Sverige bedrivs ju även i Mazar-e-Sharif i Afghanistan, svarade försvarsberedningens dåvarande ordförande Göran Lennmarker (m) förra året.

Räknat som en del av insatsförsvaret är det i så fall ganska låg utväxling på förbandets 373 svenskar. Huvud-delen är låsta vid fasta sysslor. När man räknat bort vakt- och eskorttjänst och alla som är på ledighet i Sverige återstår det till slut bara 30 skyttesoldater, en pluton, som verkligen kan sättas in flexibelt.

– Vi har utrymme för att öka vår militära närvaro. Vi borde ha en liten höjning av truppbidraget så vi kan samarbeta mer med afghanska säkerhetsstyrkor och synas mer, anser överste Bengt Alexandersson.

Afghanistanstyrkan är en stor och krävande investering från svensk sida. Soldater och befälen här vill alltså få ut mer effekt: mer civil återuppbyggnad och fler soldater så förbandet kan användas flexibelt. Nu blir det varken hackat eller malet.

Men makten att förändra ligger långt bort, i det fjärran Stockholm. Där lyfte statsminister Fredrik Reinfeldt, samtidigt med vårt besök, fram Afghanistan i sin regeringsförklaring: ”Afghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt”. Ändå har ingen svensk minister varit här på ett och ett halvt år (senast i mars 2007 biståndsminister Gunilla Carlsson och försvarsminister Mikael Odenberg).

Detta medan Afghanistan hamnar allt högre på den internationella dagordningen, Sverige öppnar ambassad i Kabul och striderna tilltar. Varken försvars- minister Sten Tolgfors, utrikesminister Carl Bildt eller statsministern har besökt Afghanistan.

Varför det är så kan ingen vid Afghanistanstyrkan svara på. Men mångas intryck här är att detta är en alltför svår och oroande insats för politikerna och opinionen där hemma. För dem är det lättare att inte veta så mycket. Kvar i Afghanistan finns en känsla av att vara utlämnad och bortglömd.