NEW YORK. Jag tror att jag satt i soffan på Kommendörsgatan och filosoferade när min chef ringde från radion en kväll i början av oktober 2001. De amerikanska flygräderna mot Afghanistan hade inletts och kaffemaskinen i radiohuset var laddad. Det var väntat – talibanerna hade vägrat att överlämna ledarna för al-Qaida som gömde sig där. Därför bombades landet.
När jag cyklade till radiohuset tyckte jag att jag hade ett hum om varför det var krig. De flesta av kaparna var från Saudiarabien och planen hade finslipats i Hamburg, men i Afghanistan gömde några fler som attackerat amerikaner. Fem veckor senare hade al-Qaidas läger bombats och återstoden av deltagarna hade flytt över bergen in till Pakistan, med talibanerna som övergett Kabul.
Så skickade USA sex miljarder dollar till Pakistan för att de skulle jaga terroristerna där. Men Pakistan lämnade dem ifred och rustade istället upp sitt försvar mot ärkefienden Indien för pengarna. Under tiden åt talibanerna upp sig. Så återvände de till Afghanistan, där en svag och korrupt regering saknade kontroll.
I dag, åtta år senare, kallas Afghanistan för ett ”nödvändigt” krig av den amerikanske presidenten. Han gjorde klart redan under valkampanjen förra året att kriget i Afghanistan skulle prioriteras. Det lät vettigt, eftersom sambandet mellan Afghanistan och al-Qaida var mindre luddigt än det mellan Irak och massförstörelsevapen. Men det är inte klart om talibanerna har något direkt samröre med al-Qaida längre, eller ens var al-Qaida håller hus nuförtiden.
Kriget förs nu mot talibaner, i syfte att hindra dem från att helt ta över Afghanistan. Tanken är att det i sin tur ska hindra dem från att återigen stödja eller härbärgera någon som vill utföra en attack mot USA. Det är tydligt att talibaner vill döda amerikaner som är på plats i Afghanistan, men desto mer oklart om de själva har förmåga eller vilja att själva sträcka sig bortom landets gränser. Krigets syfte är alltså inte lika kristallklart för alla längre, trots att det kanske vore ett värdigt syfte i sig att köra talibaner ut ur Afghanistan.
Många amerikaner har börjat undra om ett krig kan ”vinnas” i ett land där människor är lojala mot en stam och mer sällan gentemot en central regering. Att fånga varje taliban ner till siste man är ett oöverskådligt projekt som sträcker sig bortom många presidentval. Så pratar amerikaner nu om landet som fick Alexander den store, britter och sovjeter att kapitulera inför oändlig bergsterräng och hårdnackat motstånd.
I morgon ska den amerikanske presidenten hålla tal igen. Han ska förklara varför kriget måste fortsätta och varför ytterligare tiotusentals soldater ska skickas in. Presidenten måste också uttala en tidsplan för sin egen politiska skull. 42 ytterligare länder med soldater i Afghanistan lyssnar också intresserat.
Både väljare och politiker undrar högt om detta kan bli en av de sista ansträngningarna innan amerikanerna tvingas ge upp på Afghanistan, och låta kaos ta över.
Ett citat som sägs komma från en talibanledare lyder ”Amerikanerna har klockor, men vi har all tid”.
Jenny Nordberg är journalist i New York. jenny.nordberg@svd.se
