LOS ANGELES Vi letar efter en död man i Hollywood Hills. Solen bränner över de välskötta kullarna på Forest Lawn Memorial.

Han har redan legat begravd i över en månad och blommorna är borta.

USA- QUIZ: Villket smeknamn fick Ted Kaczynski av tidningarna?

– Mr King? Där borta, säger en kyrkogårdsarbetare och pekar. Det dröjer några veckor innan gravstenen kommer.

Rodney King dog den 17 juni i år på botten av sin pool utanför huset i Rialto i Östra Los Angeles. Han hade alkohol, kokain och marijuana i blodet.

Rodney King kunde ha dött den 3 mars 1991 när han misshandlades av fyra vita Los Angelespoliser som hade stoppat hans vita Hyundai för fortkörning.

– Det är inte många som hade överlevt att få så mycket stryk som han fick, säger Lawrence Tolliver, som driver en frisersalong i South Central i Los Angeles.

Misshandeln filmades av en man som provade sin nya videokamera och filmen blev en nyhet på tv-kanaler över hela världen.

A Gentlemans barbershop ligger inte långt från stället där kravallerna startade 1992 – efter att poliserna som misshandlat King hade blivit frikända av en jury helt utan svarta ledamöter.

– Afroamerikanerna i Los Angeles blev rasande, säger Lawrence Tolliver. My phone rang off the hook.

South Central exploderade: området brändes, plundrades och slogs sönder av rasande människor. Efter sex dagars upplopp var över 50 döda, tusentals skadade och värden för en miljard dollar förstörda.

Det var, och är, de värsta kravallerna i USA:s moderna historia. De borde i grunden ha påverkat relationerna mellan det svarta Los Angeles, rättssystemet och polisen.

Så är det inte enligt Ahmad Reese.

– I polisens värld är jag bara ett byte. I Los Angeles bevisar polisen sin maskulinitet genom att jävlas med en sån som mig, en vältränad svart kille.

Ahmad Reese tränar ungdomar i kampsporten mixed martial arts vid Leimert park, ett afroamerikanskt område i South Central med starka politiska traditioner.

Den här varma augustikvällen är det bara två småkillar på plats i träningslokalen. Reese röst ekar i lokalen när han ställer sig över fyraåringen och skriker:

– Inte bröstet mot golvet! Say it. SAY IT!

Ahmad Reese School of discipline saknar inte politiska dimensioner. Han brukar passa på att undervisa sina äldre elever om deras juridiska rättigheter.

Reese säger att polisen trakasserar afroamerikaner för att många inte kan lagen och inte har råd med advokater.

– Jag träffar ungarna som lever med det här hela tiden. Ingenting har blivit bättre. Och polisen gör mer skada än nytta när de tar bort de svarta papporna från samhället.

Det är sanningen vid Leimert Park: Det som hände för 20 år sedan ledde inte till någon förbättring – eller försoning. Men det finns en annan sanning hos Lawrence Tolliver på frisersalongen nere på Florence Avenue.

Tolliver har haft salong i South Central i över femtio år. På väggarna sitter bilder av Muhammed Ali, Rosa Parks och Malcolm X och över dörren intill skoputsningen hänger en stor Obamaflagga.

”Salongen är en del av blodomloppet här” säger en av stamkunderna.

Lawrence Tolliver säger – medan han klipper 81-årige Leo Arranaga – att förhållandet mellan det svarta Los Angeles och polisen är helt annorlunda i dag än för 20 år sedan.

– Jag kan inte säga att Los Angelespolisen då var helt igenom rasistisk, men den tillät poliser att vara rasister, säger Lawrence Tolliver.

Den tidens polischefer har nu bytts ut mot nya som aktivt söker stöd hos minoritetsgrupperna. Lawrence Tolliver visar bilder från när de besöker hans salong och bilder på en av sönerna, som är polis sedan tre år tillbaka.

– Förut hade jag inte velat se min son där, säger han. Men dagens LAPD är något helt annat än det som misshandlade Rodney King för 20 år sedan.

BILDSPEL: Se bilderna från upploppen i Los Angeles

.

.

På nationell nivå har någonting oerhört hänt det svarta Amerika sedan dess. Förloraren John McCain formulerade det så här i sitt – storsinta – tal efter nederlaget i presidentvalet den 4 november 2008.

– Det här är ett historiskt val och jag förstår den speciella betydelse det har för afroamerikaner, och den särskilda stolthet de måste känna ikväll,

Den finns kvar hos alla vi talar med. Men det finns också en frustration bland afroamerikaner över att Barack Obama som president inte talar mer om rasfrågor.

Det är en fortsättning på en diskussion som fördes bland afroamerikanska intellektuella redan innan Obama blev vald: Var han tillräckligt svart?

Enligt en undersökning, som refereras till i septembernumret av månadsmagasinet Atlantic, har Obama under sina två första år talat mindre om rasfrågor än någon annan demokrat i Vita huset sedan 1961.

Priset för att vara svart president skulle alltså kunna vara att man inte kan tala om att vara svart – eller om rasism.

Den 26 februari i år, några månader före 20-årsdagen av kravallerna i Los Angeles, sköts 17-årige Trayvon Martin till döds i Sanford i Florida. Han var klädd i munkjacka och hade varit och handlat godis och en flaska iste på Seven-Eleven.

När skytten George Zimmerman – en medborgargardist som tyckte att 17-åringen var skum – verkade gå fri drog det en skugga över hela det svarta USA. Men reaktionen var kanske särskilt stark i Los Angeles.

– Människorna här får flashbacks, du vet, med minnena från det förflutna, säger Lisa Carr som besöker Tollivers salong.

Ovanför porten till Los Angeles Urban League – en svart intresseorganisation – sitter en banderoll: ”We are Trayvon Martin”.

En söndag sent i augusti hålls en politisk manifestation till minne av den svarte nationalisten Marcus Garvey. Där har Jeri Wings ett stånd med Obama-knappar. Hon är övertygad om att kravallerna på 90-talet kan komma att upprepas.

– Det var nära igen när Trayvon Martin blev skjuten, säger hon.

Och något hände i Vita huset också. På en presskonferens i rosenträdgården ställdes en fråga om Trayvon Martin.

”När jag tänker på den här pojken så tänker jag på mina egna barn” sa Barack Obama.

Han verkade först osäker och sökande, vägde orden noga och sa sedan: ”Om jag hade en son, så skulle han se ut som Trayvon”.

Det var ord som nådde fram till det svarta amerika. ”Finally, President Obama has spoken as a black man” skrev Erin Aubrey Kaplan, Los Angeles Times första svarta ledarskribent.

”Att identifiera sig som svart är alltid riskabelt för Obama, men att identifiera sig som svart arbetarklass – som det här landet ser som kriminell eller potentiellt kriminell – är riskabelt på en helt annan nivå”, fortsatte Erin Aubrey Kaplan.

Rodney King var svart arbetarklass. Efter misshandeln fick han några miljoner dollar i skadestånd – som han slarvade bort – och blev kändis mot sin vilja men aldrig kvitt sina droger och demoner.

– Han hamnade i en situation som han var dåligt utrustad att hantera, säger Lawrence Tolliver.

QUIZ: Testa dina kunskaper om USA:s 90-tal

Vi talar med många afroamerikaner i Los Angeles och alla är Obamasupportrar – förstås. I valet 2008 tog Barack Obama hem sovjetiska 96 procent av de svarta rösterna.

Alla berättar om sina starka känslor när Obama blev vald. Eller om sina barn som numera svarar ”President i USA” när de får frågan om vad de ska bli.

Men ingen säger att den första svarta presidenten har förändrat, eller förbättrat, deras dagliga liv på något påtagligt sätt.

– Jag tjänar ju mina pengar på att klippa folk, oavsett vem som sitter i Vita huset, konstaterar Lawrence Tolliver.

Och varför förlita sig på presidenten? Amerikaner som gör något, gör det ofta själva. Tolliver lyfter telefonluren och ringer upp sin vän Drew Palmer som på fritiden arbetar med att hjälpa barn och ungdomar i South Central, oftast lever de med ensamma mammor.

– Det växte fram efter upploppen 1992, säger Drew. Alla frågade varför ingen gör någonting, men vi sa varför gör vi inte något själva?

– Vi lär ungarna att visa respekt, fatta kloka beslut, att ta ansvar för sina liv.

Han har själv växt upp i the projects – ett fattigt hyreshusområde – och säger att sådana finns överallt och det är ingenting man kan ändra på.

– Vad vi försöker göra är att dra ut de ungar vi kan – de som har förutsättningarna – därifrån.

Och uppe vid Leimert Park rundar Ahmad Reese av passet med sina två små elever. Han lägger armarna om deras axlar:

– A winner never quits. And a quitter never wins. Say it!