EAST CAROLL PARISH, LOUISIANA Vi sitter i Freddy Paynes monsterpickup, för han ska ta oss med ner till Misissippi som ringlar sig förbi hans ägor.

– Jag har den till att skjuta coyotes, säger Freddie om geväret som ligger slängt i baksätet.

Freddy har en cowboyaktig Kevin Costner-utstrålning och hans fru Olivia, som sitter bakom honom, är energisk och pratsam.

– Det är en massa politiskt bråk om vapenlagstiftningen, ropar Olivia från baksätet. Men vi skulle aldrig göra någon illa.

USA-QUIZ: Vilken Beatleslåt gav namn åt John Lennons minnesplats?

Olivia driver lunchrestaurangen och butiken The Farmhouse i Transylvania, som säljer t-shirts med fladdermöss på.

Vi kör ut på ett fält med sojabönor och tittar på när makarnas äldste son kör skördetröskan fram och tillbaka. Det dammar och bullrar, men det är en vacker syn för paret Payne.

För det sprutar pengar ur tröskan, priset på sojabönor har aldrig varit så högt – 17 dollar skäppan på spannmålsbörsen i Chicago.

Stora delar av mellanvästern drabbades av torka i år. FN:s livsmedelsorgan har varnat för att de höga priserna på majs, vete och soja kan orsaka en ny global matkris.

Men här i East Caroll Parish är skörden bättre än någonsin och Freddy och Olivias hundra biffkor betar fredligt på den gamla flodbanken.

– Till sist har vi fått både skörden och priset, säger Freddy Payne. Vi brukar aldrig pricka in mer än en av dem samma år.

När US Census Bureau, USA:s motsvarighet till Statistiska centralbyrån, i våras presenterade en topplista över platser med stora inkomstskillnader hamnade New York County – Manhattan – på tredje plats.

Överst hamnade East Caroll Parish. Ett gudsförgätet – fast nästan ingen här glömmer Gud – ställe i nordöstra hörnet av Louisiana. Från Jackson i grannstaten kör man västerut förbi Vicksburg och över Mississippi och svänger sedan höger i Tallulah, upp på 65:an.

Det är farmare som Paynes – som just nu håller på att bli rikare på sojabönor – som drar in pengarna i East Caroll. Och det är de många arbetslösa och lågutbildade, oftast afroamerikaner, som inte gör det. De flesta bor i skabbiga hus i Lake Providence, någon mil längre norrut.

Där hänger Eddie Gibson och Chuck Turner framför en urblåst gammal affärslokal på Sparrow Street. De är fattiga på USA:s mest ojämlika ställe.

– För oss är det överlevnad. Vi klarar oss, men inte mer, säger Chuck som jobbade på det privatägda fängelset innan det bytte ägare och han blev arbetslös.

– De rika har bott här alltid. Det är farmarna och det är gamla pengar, säger Eddie.

Medan vi pratar passerar deras vänner förbi. Flera åker permobil, inte alltid för att de har svårt att gå. Det här är Amerika och alla vill ha något som rullar.

Statistik över inkomstskillnader har traditionellt spelat en begränsad politisk roll i USA. Kärnan i den amerikanska drömmen är ju att den fattige med framåtanda och hårt arbete själv kan lyfta sig ur fattigdom.

Att ifrågasätta – eller vilja hårdbeskatta – den som har lyckats har varit nästan lika oamerikanskt som att ifrågasätta själva drömmen. Men något är annorlunda nu och en del av förklaringen är att inkomstklyftorna har vuxit drastiskt sedan 80-talet.

En annan är att den amerikanska medelklassen är ekonomiskt trängd. För politik i USA handlar – precis som i Sverige – i hög grad om att vinna medelklassens röster.

En skillnad är att i Sverige pratar de stora partierna nästan aldrig om klass. Statsminister Fredrik Reinfeldt har uppfunnit begreppet ”samhällsbärare” för att slippa säga medelklass och Socialdemokraterna har heller aldrig varit bekväma med ordet medelklass – eller sitt närmande till den.

Men i valrörelsen i USA hör man hela tiden talas om medelklassen – både från president Barack Obama och från utmanaren Mitt Romney.

Spinndoktorn James Carville, som hjälpte Bill Clinton till makten i början av 90-talet kom i år ut med en bok med titeln ”It’s the middle class, Stupid!”

Carville är politisk konsult och ingen drömmare på vänsterkanten. Boken är ett brandtal för att demokraterna alltid ska sätta medelklassens intressen främst. Vilket bland annat betyder att de riktigt rika ska beskattas hårdare.

Och det är precis vad Barack Obama föreslår. Så här sade presidenten i sitt State of the Union-tal i januari:

– Vi måste ändra vårt skattesystem så att folk som jag, och väldigt många kongressledamöter, betalar vår rättvisa del.

Obama citerade investeraren och miljardären Warren Buffet som kritiskt har konstaterat att han – och många andra megarika – betalar mindre i skatt än sina sekreterare.

För oss är det överlevnad. Vi klarar oss, men inte mer.

Chuck Turner, arbetslös sedan det privatägda fängelset lades ned.

Det uppfattades som en flirt med den kapitalismkritiska Occupy Wall Street-rörelsen och här finns en ideologisk avgrund till republikanerna. Så här sade Mitt Romney, också i början av året:

– Jag tror det handlar om avundsjuka, och jag tror det handlar om klasskrig.

Romney sade att presidentens stöd för idén att dela upp amerikanerna i 99 procent mot en – den mest framgångsrika – är oförenligt med tanken på ”one nation under God”.

– Och jag tror att det amerikanska folket kommer att avvisa detta.

East Carrol Parish är alltså inkomstskillnadernas Grand Canyon.

På sätt och vis är det fel ställe för att beskriva de växande klyftorna. För här har ojämlikheten rötter ända tillbaka till de stora plantagerna och slaveriet, och följer strikt rasgränserna. Nästan 70 procent av invånarna är svarta, drygt 40 procent lever under fattigdomsgränsen.

Men det är ändå rätt, för de fattiga i Lake Providence tycker själva att det är de senaste decennierna och åren som utvecklingen har gått åt fel håll.

– Det här brukade vara en blomstrande stad, säger Eddie Gibson. Ut med gatan här fanns det massor av firmor, och där borta låg det en kycklingrestaurang.

– Det har blivit sämre. Här fanns två supermarkets för några år sedan, men de är borta nu, säger TC Martin som sitter på en permobil på väg till sitt deltidsjobb som hemhjälp åt en 100-åring.

Det är framför allt jobb som saknas, säger Chuck Turner.

– Lantarbetarna behövs inte längre, och företagen flyttar ut.

Det är egentligen inga radikala upprorsmän som träffas här. Men de tycker att det något har hänt med människorna på andra sidan klyftan.

– Det är inget problem för mig att de rika har pengar, säger Chuck. Men nuförtiden verkar de rika tycka att de har sitt, och att alla andra kan dra åt helvete.

– Det spelar ingen roll hur rika de är, för de behöver fortfarande oss fattiga. Då ska de inte ha inställningen att de inte behöver mig, säger Eddie Gibson.

Misstron finns bland de välbärgade också. I Transylvania säger Olivia Payne att problemet är att många inte vill jobba.

– Vi har många underutbildade som inte vill. För mig handlar det inte om hudfärg, utan om vem som vill jobba.

I norra Lake Providence ligger några stora villor intill sjön. Framför ett av husen hänger USA:s flagga från ett träd, och Donnie Meadows tittar till katten Willifred. Donnie är mäklare, auktionsförrättare, förtroendevald i stadstyrelsen – och vill byta president.

– Du jobbar inte för CNN, va? Vi är konservativa här nere.

Donnie Meadows försöker inte locka turister till East Carroll Parish.

– Vi har en förfärlig situation med massor av människor som lever på bidrag och matkuponger. Folk får pengar som inte borde ha det, och jag gillar det inte. Medelklassen är en minoritet här.

Och de stora inkomstskillnaderna? Han tycker att de rika har rätt till sina pengar.

– Det finns politiker som vill göra det till ett problem. Men de rika blir rika för att de jobbar hårt, och placerar pengarna rätt, säger Donnie Meadows.

– Och om du är förbannad på att någon blir rik på att sälja bröd – köp brödet från nån annan i stället!

Den amerikanska valrörelsen handlar om klass, men mycket mer om medel- och överklassen än om de fattiga nere på Sparrow Street. Chuck och Eddie säger att de ändå är optimister.

– Om vi kan få alla att tänka på samma sätt, svarta, vita, rika och fattiga, då har vi allt vi behöver här, säger Eddie Gibson. Och det kommer att hända.

Jag frågar varför han tror att det kommer att bli så. Och svaret är inte den amerikanska drömmen. Det är bibeln.

– Because the Good book says so, säger Eddie Gibson.

USA-QUIZ: Vilken Beatleslåt gav namn åt Lennons minnesplats?