”Obama har tre personer att tacka för att det gått hyfsat så här långt.”

Orden kommer från Ian Bremmer, som är professor i statskunskap i New York. Presidenten har inte direkt kunnat påverka någon av de tre. De är inte ens hans supportrar:

• Den första är Ben Bernanke, chefen för Federal Reserve, som har låtit trycka otroligt många dollarsedlar och sedan använt dem för att köpa upp dåliga lån. På så sätt har han pressat ner räntekostnaderna för amerikaner och hållit ekonomin vid liv.

• Den andra är John Roberts, chefsdomaren i Högsta domstolen. Han fällde den avgörande rösten som gjorde att presidentens allmänna sjukförsäkring kan genomföras.

• Till sist borde han vara tacksam mot Angela Merkel; Tysklands förbundskansler, som kämpar för att hålla ihop Europa. För om euron hade brakat ihop (och därmed fått konsekvenser för den amerikanska ekonomin) så hade det varit till Barack Obamas nackdel.

För så fungerar amerikansk politik, och utrikespolitik. Ett gott betyg för en president ges när inga katastrofer - ur amerikanskt perspektiv - inträffar. Sällan blir det så tydligt som under en valkampanj. Allt som däremot kan tänkas gå snett i relation till USA – flaggbränning, eventuella terrorattacker, jobb som försvinner utomlands – får presidenten svara för. Det blir också ett givet ämne i valrörelsen.

Libyen hade exempelvis knappast ens kommit upp på senare tid om inte amerikanska diplomater dödats där. Det blev en ingång för Mitt Romney att kritisera Obama på temat att han inte är tillräckligt hård mot dem han har kallat ”the bad guys”. På samma vis har den republikanske kandidaten också velat anta en mer utmanande linje mot både hotet om kärnvapen från Iran och den ekonomiska konkurrensen med Kina.

Romney vill förvisso höja försvarsbudgeten, men hans planer sträcker sig möjligen till mer kallt krig än reellt krig. Han vill gärna befästa idén om ett USA som är starkare och överlägset andra länder, och därför bör inta en särställning som ledare i världen. När världen brinner vänds ofta också många blickar mot Washington.

I realiteten skiljer sig dock kandidaterna mycket lite från varandra när det gäller utrikespolitiken, enligt Ian Bremmer, som också undervisar på Columbia-universitet. Helt enkelt för att de numera har ett begränsat politiskt handlingsutrymme och tvingas röra sig mot mitten.

- Visst, Romney är mer pro-Israel, men han är väldigt noga med att inte ge dem grönt ljus för att slå till mot Iran. Samma sak med Kina. Det finns med i diskussionen för att det kan relateras till jobb. Men Kina behöver inte våra investeringar lika mycket längre, så de behöver inte göra precis som vi vill. De är också smarta nog att förstå hur kandidaterna talar om Kina mest är retorik som de serverar sina väljare.

Presidentkandaterna har inte utrymme för så mycket mer just nu.

- Vi lever redan i en värld där USA inte utgör den enda makten längre. Det finns inte ett tydligt geopolitiskt ledarskap i dag, utan det är mycket mer splittrat än så. Det finns dessutom en avsaknad av internationellt engagemang, inte bara hos USA. Alla har fullt upp med sitt; inte minst Europa.

Amerikanska väljare vill kanske inte heller utgöra ett sådant ledarskap. Intresset för omvärlden har alltid varit skiftande, och förstärks mest vid tillfällen när USA är direkt inblandat. Som efter 11 september, vid invasionen av Irak, under Vietnam-kriget, Kubakrisen eller vid Sovjetunionens kollaps. På samma sätt kan det givetvis ändras om något händer som påverkar USA.

Men just nu, efter två misslyckade krig och vid ett val som handlar om ekonomi vill de flesta inte höra talas om hur USA ska styra upp resten av världen om det inte är absolut nödvändigt. Något som Obama tog fasta på när han i den senaste debatten sade att han vill satsa på ”nationsbyggande på hemmaplan” istället.

Enligt samma logik håller också båda kandidaterna relativt tyst om några riktigt stora problem, på platser där många inte ser mycket hopp oavsett vem som är amerikansk president de närmaste åren. Få saker blev som det var tänkt i Afghanistan, där det planerade avslutet 2014 ser ut att bli långt från smärtfritt, med en illa tränad och oerfaren afghansk armé, som inte ens den amerikanska militären själva tror kommer att kunna hålla landet från talibanerna.

Båda kandidaterna talar likafullt om att det är viktigt att snabbt komma därifrån.

Likadant med Irak, som inte direkt betett sig som en lojal amerikansk allierad, trots att de är generöst försedda med amerikanska vapen och bistånd. Istället har Irak närmat sig Iran i dess stöd för Assads regim i Syrien, vars inbördeskrig redan har bubblat över till både Turkiet och Libanon. Få bedömare tror att någon amerikansk president skulle engagera sig i massmordet på civila i Syrien förrän det blir mycket värre än vad det redan är, om ens då.

Det är mer än ett decennium sedan USA blev angripet på hemmaplan, och svarade hårt. Nu har nya allianser och konflikter uppstått, som gör det svårare att upprätthålla illusionen av att Washington varken kan kontrollera, eller ens hänga med, i utvecklingen. När FN:s säkerhetsråd helt låser sig kanske den diplomatiska stil som Obama hittills gjort till sitt utrikespolitiska signum blir mer ifrågasatt av omvärlden. Men den är vår tids amerikanska realpolitik, oavsett tonläge.

Tre populära quizar om USA-valet: