Kolumn
NEW YORK En tyst plats att göra läxorna på. Med en lampa. Två par skor, varav ett kraftigare par för dåligt väder. I rätt storlek. Att kunna fira en födelsedag, eller en julafton. Kanske med en present, eller lite mer mat. UNICEF:s kriterier för vad barn som räknas som fattiga oftast saknar är konkret. Det handlar inte om akut överlevnad, som att de svälter ihjäl. Utan om att vara hungrig, och att sällan kunna bli mätt. Av världens 35 ekonomiskt mest utvecklade länder ligger USA nu på plats 34 när det gäller barnfattigdom.
I USA lever något mindre än hälften av alla barn i familjer med mycket låga inkomster. Var femte räknas som fattig. Det är mer än 30 miljoner barn. I ett av världens rikaste länder. Det här är landet där ingenting är omöjligt, vars militär kan lösa problem i luften och på havet eller på andra sidan jorden inom några timmar, eller dagar. Hur kan det inte vara USA:s mest akuta problem, att så många barn är hemlösa, inte får ordentlig mat eller ens har två par riktiga skor?
De fattiga barnen får inte rösta, och de är ingen valfråga. De tillhör inte heller den medelklass som presidentkandidaterna hela tiden gör sitt bästa för att tala om, och till. De har ingen plats i valets miljardkampanjer som utspelas i amerikansk tv. Det är svårt även för de mest konservativa att uppmana dem att klippa sig och skaffa ett jobb. De mest liberala, å sin sida, skruvar på sig och tycker att det är genant att de fattiga blir fler. Medelklassen identifierar sig också optimistiskt på det hela taget mer med de strax ovanför, dit de strävar, än de som lever sämre än de själva gör.
Vad är då problemet, enligt de studier som finns? För den som arbetar för en minimilön är handlingsfriheten så begränsad att det är extremt svårt att ta sig ett litet pinnhål upp. Lånen blir dyrare, kreditkortsräntorna högre, telefonräkningen ska betalas i förskott. Många föräldrar till fattiga barn är dessutom ensamstående, vilket gör det svårt att få ett lite bättre jobb, eftersom ingen kan ta hand om barnen. Och trots federala åtgärder som matkuponger och sjukförsäkring för de fattigaste – som gör att många faktiskt ändå överlever – har mycket hjälp successivt avskaffats av delstaterna på senare år.
På en direkt fråga om hur mycket de bryr sig, från en organisation som arbetar mot barnfattigdom, svarade presidenten nyligen att han vill satsa mer på utbildning, hänvisade till sitt sjukförsäkringsprogram och att han vill erbjuda skattelättnader för de fattigaste. Romney avstod från att svara.
Det bästa argumentet för att göra fattigdom till en valfråga är inte ideologiskt, utan ekonomiskt: forskare har gjort beräkningar om att de som växer upp i fattigdom tillsammans krymper USA:s BNP med runt 500 miljarder dollar per år när de blir vuxna. Detta på grund av att de kommer att producera lite, ofta har dålig hälsa och att de lätt hamnar i kriminalitet. Det är en konservativ beräkning, som borde få mycket mer plats i ett val som handlar om jobb och budgetunderskott.
Jenny Nordberg är journalist i New York. jenny.nordberg@svd.se
