Det har hunnit gå tolv år sedan domaren Lord Saville började sin utredning om det som kallas Bloody Sunday i nordirländska Derry 1972. Flera gånger har den slutgiltiga utredningen skjutits upp.
Men nu släpps den gigantiska rapporten som kostat nästan nästan 2,2 miljarder kronor att sammanställa. Över två tusen personer har hörts som vittnen, bland dem dåvarande premiärminister Ted Heath.
För familjemedlemmarna till de som dödades kan rapporten bli slutpunkten som tillåter dem att lägga historien bakom sig.
- Vi hoppas att våra anhöriga slutligen ska få sin oskuld bekräftad och att den brittiska regeringen erkänner ansvar för det som hände, säger John Kelly, vars 17-årige bror Michael blev det yngsta offret som sköts ihjäl av fallskärmsjägare vid demonstrationen i Derrystadsdelen Bogside.
Michael var ett av sammanlagt tretton dödsoffer, sju av dem tonåringar. En fjortonde person avled några månader senare. Enligt vittnen var samtliga dödsoffer obeväpnade. Den brutala händelsen blev en viktig symbol för förtrycket av Nordirlands nationalistiska, eller katolska, minoritet. Samtidigt blev den en av startpunkterna för tre decennier av väpnat motstånd och blodiga uppgörelser. Rekryteringen till de paramilitära organisationerna ökade snabbt till följd av dödsskjutningarna.
Delningen av Irland hade följts av sporadiskt motstånd från irländska nationalister i IRA, något som i princip upphört i början av 1960-talet eftersom stödet i de egna leden var för svagt.
Samtidigt ökade medvetenheten bland många nationalister som ansåg sig diskriminerade och orättvist behandlade av Nordirlands protestantiska majoritet och den brittiska regeringen. De bildade Northern Ireland Civil Rights Association som fick ett starkt fäste bland gräsrötterna. Organisationen anordande också den ödesdigra protestmarschen den 30 januari 1972.
- Jag och många andra unga hade börjat ställa frågor. Men vi var inte mer politiskt aktiva en så, säger John Kelly.
I dag jobbar han på Museum of Free Derry, bara några meter från platsen där hans bror Michael dödades.
Som treåring hade Michael legat i koma i tre månader efter en virusinfektion. Ända sedan dess hade barnens mamma haft en överbekyddande roll. Först efter att Michael fått storasyskonens stöd släppte hon motvilligt i väg Michael till marschen som skulle sluta med en massaker.
Inledningsvis var stämningen festlig. Barnvagnar skymtade bland de sjungande skarorna. Några timmar senare låg Michael Kelly och de andra offren på det lokala bårhuset. Han hade träffats av en kula i magen när militärerna började skjuta. Storebror John var med i ambulansen.
- Efter det var inget som förut. Mamma tappade kontakten med verkligheten. Flera gånger hitttade vi henne vid graven med en filt som hon tagit med för att Michael inte skulle frysa, säger John Kelly, som gjort till sitt mål i livet att föra sin brors talan.
För honom finns det inte tid för ytterligare förseningar. Utredningen har försenats gång på gång, senast i mars. Bara en av föräldrarna till offren är nu kvar i livet. Hittills har den officiella versionen av händelserna byggt på lord Widgerys utredning från 1972. Den betraktas allmänt som ett försök av regereingen att skönmåla förloppet och kasta skulden på demonstranterna.
Blairs val att tillsätta en ny utredning sågs därför som ett sätt att bidra till fredsprocessen. Men ingen hade räknat med att den nya utredningen skulle bli så extremt dyr och publiceras först ett decennium efter fredsprocessen.
- Det är ett mysterium. Lord Saville måste ha dokumenterat varje detalj på ett sätt som ingen bett honom om, säger den juridiske kommentatorn Joshua Rozenberg.
Han menar att Saville underminerat värdet av oberoende utredningar genom att driva sitt uppdrag för hårt . Att rapporten tagit så lång tid att slutföra har samtidigt missgynnat både anhöriga och förövare.
- Om någon ställs till svars så måste domstolen ta hänsyn till det gått nästan fyrtio år sedan Bloody Sunday, säger Joshua Rozenberg.
