En och en hissades de upp ur sitt mörka, heta underjordiska fängelse, en fuktig gruvgång 700 meter under Atacamaöknen i norra Chile. Efter 69 dagar under jord – längre än någon annan – togs de emot av landets president och en miljard tv-tittare i hela världen.

De 33 gruvarbetarna var världskändisar, de fick pengar och gåvor, gjorde intervjuer, togs emot i presidentpalatset, bjöds på resor till USA, Disneyland, Europa och Israel. Det görs filmer och skrivs böcker om dramat.

De psykiska problemen:

Men i dag, ett år senare, kämpar flera av dem för att komma tillbaka till ett normalt liv. Sju av dem får fortfarande psykologhjälp, men de flesta har svårt att sova, är lättirriterade och plågas av mardrömmar, oro och smärtor i kroppen.

Pulitzer-vinnare skriver bok

I våras kom de två första böckerna: ”Vivos bajo la tierra” (Vid liv under jorden) av den chilenske journalisten Manuel Pino och ”33 men” av Jonathan Franklin, The Guardian och New York Times.

Den ”officiella” boken skrivs av den amerikanske journalisten Héctor Tobar, som fick Pulitzerpriset 1992 för sina reportage i Los Angeles Times.

– Även om man inte vill så finns dessa minnen hos en, latent. Och det är därifrån mardrömmarna och huvudvärken kommer, säger Mario Gómez, den äldste av ”Los 33 de Atacama” (De 33 från Atacama), till Reuters.

– Jag har en så konstig känsla i benen. Jag får lust att stiga upp och ge mig ut och springa, en slags desperation, förklarar den 64-årige Gómez, som fortfarande går till en psykolog.

När han var instängd nere i gruvan längtade han så intensivt efter sin säng där hemma. Idag kan han bara sova två timmar i taget – och vaknar vid tretiden varje natt.

– Flera av oss 33 säger att ”jag mår bra”, men jag tror inte att det stämmer. Det här är en lång process, som kommer att ta lång tid. Det trauma som vi upplever är alldeles för starkt.

Jobben:

Nästan ingen av de 33 har i dag ett fast jobb, några lever på sparade pengar och sjukersättning, för att de lider av medicinska eller psykiska problem.

– De återvänder steg för steg till verkligheten. Och i vissa fall har denna process varit mycket komplicerad. Några av dem har det svårare ekonomiskt i dag än när de arbetade i gruvan, säger räddningsledaren André Sougarret till tidningen El País.

Ett tiotal av gruvarbetarna har påhugg som konsulter; de får betalt för att tala om sina erfarenheter på kurser och seminarier om ledarskap, motivation och krishantering.

Dario Segovia och Osmán Araya däremot har sadlat om. Nu har de var sitt frukt- och grönsaksstånd på ett torg i Copiapó, staden närmast San José-gruvan. Tack vare de pengar som de – och alla andra i gruppen – fick av en chilensk affärsman kunde de köpa var sin lastbil.

Båda förnekar rykten om att de skulle ha blivit rika på olyckan.

– Jag är bara en gruvarbetare som råkade ha otur. Det har varit jättejobbigt, jag har inga pengar. Däremot har jag stor lust att arbeta och försörja min familj, säger den 49-årige Segovia till Reuters.

Han skulle egentligen inte ha jobbat olycksdagen, men erbjöds dubbel lön för just det passet.

Presidenten:

Den 5 augusti, på ettårsdagen av gruvolyckan, hölls en minneshögtid i Copiapó. Stadens museum fick ta emot två historiska föremål: lappen från underjorden (se faktarutan) och räddningskapseln ”Fénix2”, som visats upp utomlands under året som gått.

Jag är bara en gruvarbetare som råkade ha otur

Dario Segovia

Där deltog president Sebastián Piñera och Luis Urzúa, som förde männens talan. Lagbasen tackade alla som deltog i räddningsarbetet.

– Tack Señor Presidente, tack hela Chile, sa Urzúa, medan en grupp studenter och andra regeringsmotståndare kastade glåpord – och apelsiner – mot Piñera.

För ett år sedan kunde Chiles högerpresident sola sig i glansen kring den lyckade räddningsoperationen. Chile – och Piñera själv – var i alla tidningar och nyhetssändningar världen över.

Då låg hans popularitetssiffror på topp: 65 procent. Ett år senare är stödet för Piñera nere på rekordlåga 25 procent, det lägsta som någon chilensk president haft sedan militärdiktaturen tog slut 1990. Detta beror främst på den långa konflikten om Chiles undervisningssystem; i fem månader har studenter och lärare strejkat och demonstrerat för bättre, billigare och mer jämlika skolor och universitet.

Skadeståndskraven:

Kostnaden för räddningsoperationen i fjol uppskattas till 20 miljoner dollar (134 miljoner kronor). Även om gruvarbetarna är tacksamma för vad regeringen gjorde för att rädda dem från en långsam död så har de gått till domstol för att kräva skadestånd. I juli stämde 31 av dem den myndighet (Sernageomin) som övervakar säkerheten vid Chiles gruvor. De kräver motsvarande 3,4 miljoner kronor var som kompensation för sitt lidande.

En färsk opinionsmätning visar att 56 procent av chilenarna stödjer dessa krav. Enligt samma enkät anser över 70 procent att säkerheten inom den chilenska gruvindustrin inte har förbättrats sedan olyckan förra året.

Gruvarbetaren sprang maraton

Elvis- och löparfantasten Edison Peña beställde ner ett par joggingskor så att han kunde löpträna nere i underjorden, 10 kilometer per dag. Väl uppe dröjde det inte länge innan han sprang maraton i New York. Han besökte också Elvis helgedom Graceland och sjöng i David Lettermans tv-show.

Den 35-årige Peña är nog den mest kände av de 33, tillsammans med Franklin Lobos, 54, som hade en fotbollskarriär bakom sig innan han blev gruvarbetare. Nu är han tillbaka i fotbollsvärlden.

”Super-Mario” har blivit entreprenör

Mario Sepúlveda, 40 år, är den som är bäst på att kommunicera, den som filmade och talade mest nerifrån gruvan. ”Super-Mario”, som han kallas i Chile, är numera entreprenör och bygger en lantgård för chilenska folktraditioner. Han syns ofta på tv, har nyligen öppnat en egen hemsida och skaffat sig en egen pressagent.

Men hans fru Angélica Álvarez har sett baksidan av myntet: – Kändisskapet har gjort att han blandar ihop verklighet och fantasi. De var inte förberedda på allt detta.

– Våra liv var bättre innan den 5 augusti 2010, säger hon till El País.

Lagbasen jobbar som kriskonsult

Luis Urzúa, 55 år, är en av dem som arbetar som kriskonsult. Han var lagbasen, den som ledde och fördelade uppgifterna nere i underjorden, som gjorde upp matransonerna de 17 första dagarna och – framför allt – den som ingöt mod i sina kamrater.

Don Lucho – hans smeknamn – var också siste man upp ur gruvan. Därmed blev han historisk: den människa som suttit instängd under jord längst av alla.

”Det blev ett långt skift”. Luis Urzúas lakoniska kommentar om de 69 dygnen i underjorden.