NEW YORK Saker en välutbildad, hårt arbetande kvinna kan göra i början av 2010-talet: Ringa en gammal älskare och be att få köpa verket han gjorde efter att jag sprungit därifrån i vredesmod för länge sedan. Tillsammans bära den hoprullade tavlan till en lätt deprimerad rammakare på 29:e gatan och ägna hela eftermiddagen åt att välja ram i hans ateljé utan fönster eller värme. Sluta fred med den numera ganska framgångsrike konstnären över en sen lunch, efter att ha skrivit ut en check som inte inkluderade någon vänskapsrabatt alls.

Det är framsteg, det. Jämfört med, säg en parisisk musa på 1910-talet, som förmodligen låg och dog av syfilis någonstans.

Fler kvinnor än män har en universitetsexamen i USA idag och fler kvinnor fortsätter att gå vidare till högre studier. Inom de närmaste månaderna kommer kvinnor också att utgöra majoriteten av arbetskraften här, där hårda lagar mot diskriminering råder.

Det är framsteg med tanke på domstolsstrider som pågick när jag började lära mig att gå, där amerikanska flygbolag kämpade för sin rätt att enbart anställa kvinnliga flygvärdar som var unga, attraktiva och ogifta. I en flygvärdinnas uppgifter ingick på vissa rutter att långsamt böja sig fram mot manliga passagerare och tända deras cigarrer. Om denna tjänst skulle utföras av en man så skulle passageraren kunna drabbas av ”homosexuell panik”, förklarade Pan Am. Affärsresenärer skulle svika om flygbolagen inte medgavs ett undantag från lagstiftningen mot könsdiskriminering. Resenärerna krävde att vara omgivna av behagliga kvinnor. Vid ett utskottsförhör i representanthuset vände sig kongressledamoten Martha Griffiths direkt till ett flygbolag: Vad är det ni driver; ”ett flygbolag eller ett horhus”?

Efter det förlöpte samtalet lite annorlunda. Nu flyger kvinnliga stridspiloter i Irak, kvinnor driver några av de största företagen och en nästan-president är amerikansk utrikesminister. 2010-talet börjar ganska bra, trots att frågor om hur kvinnor ska kunna kombinera arbete och barn fortfarande är långt från lösta här.

Så skriver Mariam från Kabul och önskar gott nytt år. Vackra Mariam, vars ögon flackade oroligt ovanför sjalen som täckte nästan hela henne s ansikte när vi träffades. Hon är en ung begåvad poet, som skriver obehindrat och hjärtskärande på dari, pashto och engelska. Fadern uppmuntrade hennes universitetsstudier, men efter hans för tidiga bortgång tog Mariams två yngre bröder över hennes tillvaro. De har bestämt att sälja Mariam som hustru till en kusin, som är analfabet och bor i en talibankontrollerad provins. Där förväntas hon leva som många afghanska kvinnor. Bli gravid tio–tolv gånger. Ingen sjukvård. Föda kanske sex levande barn. Ha några av världens sämsta odds för att över- leva sina egna graviditeter.

Priset för Mariam, som kusinfamiljen ska betala när hon levereras, är 20000 dollar. Det är mer än min tavla. Det är mindre än en terminsavgift under min amerikanska utbildning. Det är dagspriset för ett liv 2010.