I vart sjätte fall av dödligt ungdomsvåld i Sverige har offret sparkats ihjäl. Men i rätten bedöms inte sparkar som lika allvarligt som knivvåld. En förändring är på gång, dödligt sparkvåld kommer att leda till fler morddomar, tror forskare.

Den rättmedicinska obduktionen av den 16-årige pojken visade att han hade åsamkats ett stort antal skador. Gärningsmännen som jagade ifatt honom vid Kungsholms hamnplan, varav tre fälldes i tingsrätten för grov misshandel och vållande till annans död, sparkade upprepade gånger mot hans huvud. Dödsorsaken var en stor blödning i hjärnan som ledde till en total hjärninfarkt.

När tingsrätten bedömde hur brottet skulle rubriceras kom man fram till att något direkt uppsåt att döda honom inte fanns. Någon uppgjord plan som visade att pojkarna konspirerat för att mörda 16-åringen existerade inte.

När domstolen sedan resonerade kring frågan om pojkarna varit likgiltiga inför risken att sparkarna skulle leda till döden skriver man i domen:

– Det kan däremot inte sägas att sparkar innefattar samma risk för dödlig utgång som när till exempel en kniv eller ett vapen används.

För att understryka slutsatsen refererade man till förhöret med rättsläkaren Rita Kauppila som berättade att hon under en tioårsperiod bara känner till ett fåtal fall där sparkar mot huvudet lett till en dödlig utgång.

Men hur ovanligt är det egentligen att unga människor sparkas ihjäl i Sverige?

Det dödliga ungdomsvåldet, där gärningsmännen är i åldern 15 till 17 år, har studerats av kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet och hans resultat visar att det inte alls är så ovanligt med dödande sparkar.

Sedan 1988 har unga gärningsmän, en mycket stor majoritet pojkar, dödat 70 personer. Oftast har offren varit jämnåriga. I elva av fallen har dödorsaken varit sparkar eller slag mot kroppen. I åtta fall dömde man precis som Stockholms tingsrätt för grov misshandel och vållande till annans död, medan tre gärningsmän befanns skyldiga till mord eller dråp.

I omkring vart sjätte fall av dödligt våld med unga gärningsmän som inträffar i Sverige är det alltså sparkar mot huvudet som orsakar att offret mister livet.

Men domstolarna fortsätter att betrakta sparkarna som mindre farligt än att använda vapen, vilket också påverkar deras bedömning av uppsåtet. Frågan är hur länge till?

– Ja, här finns en relevant frågeställning. För femton år sedan var det inte säkert att ens den som knivhuggit sitt offer dömdes för mord eller dråp utan till grov misshandel och vållande till annans död, säger Sven Granath.

– Men nu har vi en tydlig tendens. Både den allmänna opinionen och rättsapparaten ser alltmer allvarligt på våldshandlingar. De tre som fällts för mord eller dråp har dömts senare än 1995. I framtiden är det troligt att upprepat dödligt våld mot huvudet kommer att leda till morddomar i större utsträckning, säger Sven Granath.

Vissa har tolkat tingsrättens dom så att det faktum att sparkar, och inte exempelvis knivhugg, dödade 16-åringen var ett av skälen till att gärningsmännen inte dömdes för mord eller dråp. Det så kallade likgiltighetsuppsåtet, att gärningsmännen insett risken att 16-åringen riskerade att dö av sparkarna men ändå sparkade, förelåg inte ansåg domstolen.

Det som komplicerar bedömningen av dådet på Kungsholmen är också att det fanns flera aktiva gärningsmän. Vem gjorde egentligen vad, vem eller vilka utdelade de sparkar som var dödliga?

– Var och en har sparkat med viss kraft. Den sammanlagda kraften känner man inte till. Då blir det svårare att komma fram till om det hos var och funnits ett likgiltighetsuppsåt, säger Josef Zila, docent i straffrätt vid Stockholms universitet.