På stadsbyggnadskontoret i Stockholm växer nya stadsdelar fram i vit frigolit. Planarkitekten Aleksander Wolodarski, som ansvarar för den stora omdaningen av Vasastans utkant, lämnar sitt ritbord och tar hissen ner till modellverkstaden. Han leder oss genom lysrörsbelysta rum, fyllda med täta kvarter i miniformat.
När Aleksander Wolodarski talar om framtidens Stockholm talar han om New York och Chicago.
Barn springer på gröna takterrasser, husen är tio våningar, kvarteren påminner om dem kring Central Park.
Strykjärnsformade hus, inspirerade av New Yorks berömda Flat Iron Building, är de nya symbolbyggnaderna.
Stockholms Manhattan ska byggas i skarven mellan Vasastan och Solna. Området heter Norra station, och i dag finns här ett förbuskat spårområde med låga tegelbyggnader.
Modellen över det nya Norra stationsområdet står längst in i modellverkstaden. Aleksander Wolodarski tystnar. Sedan säger han att det vi har framför oss inte kan liknas vid något annat i Stockholm.
– Det vi ser här, det är något helt nytt i Norden. Det här är nytt både vad gäller formen och exploateringsgraden. Ingen annan stans driver man exploateringen lika långt.
I Stockholm pågår en intensiv omvandling av gamla industri- och hamnkvarter. Stockholm ska växa, innerstaden ska byggas vidare, politikerna talar om att skapa en riktig storstad.
En ny årsring, med ljusa fasader och stora balkonger, tar form i gränsen mellan innerstad och ytterstad.
Omvandlingen är i full gång i Hammarby sjöstad, i Liljeholmen och på nordvästra Kungsholmen. Snart blir det byggstart vid Värtan.
Därefter står Norra stationsområdet på tur. Satsningen är stor och kostsam; enbart infrastrukturen beräknas kosta 5 miljarder.
Wolodarski har gjort flera resor till New York och Chicago de senaste åren; där har han dragit lärdomar inför omvandlingen av Vasastans utkant.
– Amerikanerna har visat hur man på mycket kort tid kan bygga upp en stad, hur man kan klara ekonomi och stadsbild, säger han och talar om hur Chicago byggdes upp efter branden 1871 och om hur rätt kvartersutformning gör det möjligt att skapa bra boende i en högexploaterad stad.
Norra stationsområdet blir minst sagt kompakt. Husen blir tio våningar höga – jämfört med sju i den traditionella innerstaden.
Aleksander Wolodarski rynkar ögonbrynen lite lätt, och tar sats när exploateringsgraden kommer på tal. Han är beredd på invändningar.
– Jag anser inte att jag gör några eftergifter av ekonomiska skäl, säger han och betonar att det visst kommer att bli en bra boendemiljö.
– Det gäller naturligtvis att skapa drägliga gårdar, med drägliga ljusförhållanden, säger han och tillägger att det också gäller att tänka nytt.
Redan i dag klagas det på att Stockholms nybyggda områden inte är tillräckligt luftiga och barnvänliga. Vart ska barnen ta vägen när exploateringen skruvas upp ännu ett snäpp?
– Stora takterrasser är svaret, säger Aleksander Wolodarski och tillägger att den nya bebyggelsen genomgående ska ha ombonade gårdar på taken. Sådana gårdar finns på Manhattan, men i Stockholm blir det en ny sorts taklandskap.
Aleksander Wolodarski betonar att det inte är tal om att fylla den nya stadsdelen med skyskrapor, à la Manhattan. Men bebyggelsen blir ändå hög och tät, vilket brukar leda till mörka bostäder.
Men även här har Aleksander Wolodarski en lösning. Han talar om en meanderliknande bebyggelse, som ska ge många hörnlägenheter.
Han pekar på den vita frigolitmodellen, där Vasastans gatunät dras ändå fram till Karolinskas sjukhusområde. Tanken är att två kommuner ska byggas ihop, att innerstadens kvartersstad ska fortsätta i Solna. Järnväg och biltrafik ska läggas i tunnlar.
Totalt planeras 6 000 bostäder, varav cirka 2 000 på Solnas sida.
Bostadsbyggandet inleds vid den gamla godsbangården, där ett däck läggs ut från Norra Stationsgatan mot Solna. Bangårdsmiljön försvinner; det enda som sparas är en godsexpedition som flyttas till en nyanlagd park i området.
Bangårdens tegelarkitektur, från 1920-talet, är klassad som kulturhistoriskt värdefull. Är det inte synd att offra den?
Aleksander Wolodarski dröjer några sekunder innan han svarar. Sedan säger han att om bangårdsbebyggelsen sparas skulle det dra ned bostadsexploateringen med 25 procent.
När Stockholm förtätas får en hel del gammalt stryka på foten.
Suget efter bostäder intill den traditionella innerstaden är stort, marken är värdefull. Ofta finns ingen plats för det gamla i det nya. Byggherrarna hävdar att kalkylerna spricker om gamla kåkar ska sparas. Politikerna är angelägna om att få fram så många nya bostäder som möjligt.
I Sverige finns dessutom en tradition av att ta stora grepp, att riva, städa upp och bygga nytt och homogent, som tycks leva vidare även i 2000-talets planering.
När elvaåriga Julia Nilsson springer ut på badbryggan vid Liljeholmskajen i södra Stockholm, ett område som just byter skepnad och fylls med bostäder, har dagens rivningsarbeten precis avslutats. Julia plumsar ner i vattnet och mamma Marie tittar upp från sin deckare.
– Det här området ligger så fint, säger Marie Nilsson och blickar ut över det stora vattenrummet mot Södermalm.
Inte långt från badbryggan tronar två grävmaskiner på en tegelhög. Det är Vin & Sprits gamla kontorsbyggnad som rivs.
På kajen finns ännu några 50-talshus kvar, bland annat en fabriksbyggnad med stilig glasfasad. Men flyttbilar vittnar om att husen håller på att tömmas. Här ska byggas nya höga bostadshus, signerade Gert Wingårdh.
De nyinflyttade kan fortfarande se stora orangeröda fartyg glida in i Liljeholmsviken, lastade med cement från Gotland. Men frågan är hur länge fraktfartygen blir kvar. Stadens politiker vill gärna bli av med Cementas stora depå i Lövholmen, för att kunna bygga ytterligare några tusen bostäder.
Ingen kan väl invända mot ambitionen att skapa fler bostäder i centrala och attraktiva lägen, att bygga på redan använd mark och sy ihop innerstad och förort.
Men vissa menar att stadsmiljön banaliseras när verksamheter, eller spår av verksamheter, tvingas bort i satsningen på bostäder. Kanske blir det för enahanda när alla centrala utkantsområden blir högexploaterad och prydlig innerstad, nedlusad med 2000-talets ljusa putsarkitektur?
Martin Rörby, sekreterare i Skönhetsrådet, tycker att planeringen i Stockholm mer borde utgå från det som redan finns på platsen.
Han säger att det finns en tendens att vilja börja från scratch. Det gamla betraktas som rivningsobjekt, när det i stället borde ses som en möjlighet att skapa miljöer med olika tidslager och karaktär.
– Även om man har de bästa ambitioner i världen så finns det ju alltid en risk, om man bygger lite för mycket vid ett och samma tillfälle, att det blir lite ensartat. Man ska inte idiotspara kåkar bara för att de är gamla. Men äldre kåkar blir något för de nya husen att prata med, säger han och tillägger att bangårdsbebyggelsen på Norra stationsområdet, liksom Vin & Sprits gamla fabrikslokaler vid Liljeholmskajen, är sådana byggnader som skulle kunna bidra till en intressant mix.
– Att göra rent hus med allt det tidigare, i stället för att försöka återbruka det på något intressant sätt, känns lite som ett gammaldags synsätt.
Frågan lär ställas på sin spets när det är dags för planläggning av Lövholmen i Liljeholmen, ett arbete som just inletts.
Lövholmen präglas fortfarande av brädgårdar och industribebyggelse. Färgfabrikens konsthall, som ligger mitt i området, arbetar intensivt för att förhindra att området omvandlas till ”ett nytt Hammarby sjöstad”.
– Det vore en katastrof, inte bara för Lövholmen, utan för hela Stockholm, säger Färgfabrikens chef Jan Åman som tycker att Stockholm byggt tillräckligt många områden som estetiskt försöker se ut som ny innerstad, men som mest fungerar som ointressanta bostadsområden.
Jan Åman menar att det är självklart att en hel del av Lövholmens gamla bebyggelse ska finnas kvar.
– Inte av nostalgiska skäl. Men här finns en massa bra hus som man borde använda, säger Jan Åman som i flera år arbetat för att få igång en debatt om hur Stockholm kan åstadkomma mer dynamiska och blandade områden.
Citynära lägen, stadslika kvarter, sjöutsikt och fräscha, nya lägenheter i all ära. Men frågan är hur intressanta och levande miljöer som skapas i den intensiva exploateringen av Stockholms gamla hamn- och industriområden.
Vid Liljeholmskajen är det snart bara gatunamnen som påminner om Vin & Sprits långa historia i området. På Vinodlargatan kommer Erik Wikander och Melinda Göransson gående med dottern Olivia i röd barnvagn.
Familjen tillhör pionjärerna här. De tre flyttade hit 2005, och nu trivs de så bra att de funderar på att skaffa en större lägenhet i området.
Men liksom många andra i området önskar de sig fler lekplatser och parker. Och Melinda Göransson konstaterar att den nybyggda miljön är ganska förutsägbar.
– Det följer ju mallen för hur det ska se ut på sådana här ställen...det är ganska strikt och ”cleant”, säger hon och tittar på de putsade fasaderna.
Fortfarande återstår mycket arbete vid Liljeholmskajen. En helt ny front ska byggas upp mot vattnet, rivningstomter väntar på att fyllas, ett nytt torg ska ta form.
Ännu är det för tidigt att avgöra hur det färdiga området kommer att fungera.
På en öde rivningstomt utlovar en JM-skylt ”stilrent boende i samtida design”.
