Utsiktspunkten är Skybaren i Skrapan på Södermalm, en plats som på många sätt är symbol för det moderna storstadslivet. Skrapans lyxkänsla ger en föraning av vad som håller på att hända med innerstan. Prisläget i butikerna i bottenvåningen signalerar något man tidigare inte hittat på Söder, ett NK i miniatyr, fast söder om Slussen.

Från Skrapan får man också får en verklig överblick över Stockholm. Nedanför myllrar det - väninnan pratar om hur alla trängs i små celler. Själv har jag anlag för svindel och vågar knappt titta ner.

Svindlande är det också prognoserna för folkökningen i länet - 22 700 nya invånare per år under den närmaste tioårsperioden. Det är som att befolkningen i en normalstor svensk kommun varje år ska få plats. Många vill bli stockholmare, åtminstone för en period i livet.

I en ny rapport har forskare tagit nya grepp, och kommit fram till att lika mycket som jobben, så lockar den urbana livsstilen i huvudstaden. Här frodas en kultur med större tolerans mot det annorlunda - illustrerat med invandrare och homosexuella – men med större missnöje med livet.

Det talas också, fast inte likt högt, om trängseln. I stadskärnan av de högavlönade stockholmare som bejakar livsstilen och konsumtionen. Strax utanför av dem som delar de urbana idealen, men inte har råd att leva ut dem. Det är en trängsel som tilltar, mot ytterkanterna, dit inkomstklyftor och bostadspriser tvingar dem som står utanför.

Stockholmare är ett märkligt begrepp, flitigt använt inte minst av politiker som försöker skapa hembygdskänsla i en region som till stor del består av inflyttade.

Samtidigt är det ett begrepp som lägger ut dimridåer och skyler över tillkortakommanden. Som det att blandade områden var ett mål redan i regionplanen 1978. Mycket snack, skulle man kunna säga, efter 30 år av tilltagande segregation.

Stockholmare – vem pratar vi om egentligen?