Viltvårdaren Tommy Tuvunger vandrar runt på Stadshagens IP och letar efter kaniner att skjuta för stadens räkning.
Viltvårdaren Tommy Tuvunger tar några kliv framåt, lägger an geväret och väntar in ögonblicket då den svarta kaninen sitter stilla uppe på berghällen innan han trycker av. Kaninen sprattlar till och lägger sig på rygg.
Klockan har just slagit sex på morgonen och det är kaninjakt på Stadshagens IP. Inom loppet av en halvtimme har sju kaniner fått sätta livet till. De samlas ihop i ett knippe som bärs i väg till bilen.
– Förra veckan när jag var ute lite som hastigast blev det 35 kaniner på två morgnar. Problemet är att man får gå fram och tillbaka och leta tillfällen när man kan skjuta. Och det tar tid, säger Tommy Tuvunger.
Gräsmattan i utkanten av Stadshagens IP är full av kaniner i olika storlekar. Liksom den lilla S:t Göransparken strax intill. Men mellan husen går det inte att skjuta hur som helst av säkerhetsskäl. Och även på idrottsplatsen är det svårt. Med ljuddämpare på geväret smäller det inte så mycket, ändå blir de andra kaninerna rädda och flyr åt alla håll.
Tommy Tuvunger är en av två viltvårdare på trafikkontorets vilt- och skadedjursgruppen. Han uppskattar att de skjuter ett par tusen kaniner i Stockholm varje år. På så sätt hålls stammen i schack. Men att skjuta kaniner är ett delikat problem, och viltvårdarna är inte sällan utsatta för angrepp från allmänheten.
– Det är känsligt jämfört med att bekämpa råttor. De är ju skadedjur, tycker folk. Men det är faktiskt kaninerna med.
Bo Höglund, gatu- och parkingenjör i Norrmalms stadsdels-förvaltning, på rundvandring i Vasaparken pekar ut platsen där de nysatta syrenbuskarna blev uppätna i vintras. De åtta magnoliaträden som sattes för två år sedan för en tynande tillvaro efter att ha ringbarkats grundligt.
– Det är bara ett av de här som kommer att klara sig. De andra håller på att dö, konstaterar Bo Höglund, som uppskattar vinterns skador till 300 000 kronor för förstörda växter, och på Sabbatsbergsområdet, där kaninerna vimlar över gräsmattan, har de gamla fruktträden svåra gnagskador.
Enligt park- och gatuingenjörerna i Stockholms stad har problemet med kaninerna eskalerat de senaste två åren. Och på stadens trafikkontor funderar tjänstemännen på hur problemet ska kunna attackeras på annat sätt.
–Förut såg man knappt kaninerna på dagtid, men det gör man nu. De har spridit sig över flera stadsdelar och nu finns det även en koloni i Humlegården. Man måste ta ett större krafttag, verkligen, och trycka ner beståndet till noll, säger Magnus Björkman, gatu- och parkingenjör vid Östermalms stadsdelsförvaltning.
Utrota dem?
– Ja, vi har en plan för hur man ska gå från område till område och försöka få bort dem helt och hållet.
Kaninerna i Stockholm kommer ursprungligen från Solna, där de dök upp i Jungfrudansen i början av 1980-talet, och där en stor koloni etablerades. Under många år höll sig kaninkolonin där, matade av människor i området, innan de började spridas över till Kungsholmen och vidare in i staden. I Solna beslutade politikerna i miljö- och hälsoskyddsnämnden i februari för första gången att minska antalet kaniner. Då hade kommunen räknat ut att kaninerna förstör för motsvarande 200000 kronor om året på kommunens marker.
– Kaninerna finns över hela kommunen och de har få och enkla nöjen. Parkförvaltningen började klaga eftersom de åt upp allt de planterar, säger Olof Leander, djurskyddsinspektör i Solna stad, som beordrade massiv kaninavskjutning i våras. Men att helt få bort kaninerna i Stockholms innerstad är svårt, tror Lars-Åke Janzon, jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet.
En annan förklaring är att många människor inte ser kaninerna som skadedjur utan hjälper dem att överleva. Alexandra Leijonhufvud, förbundsordförande för Djurens rätt, säger att organisationen ofta kontaktas av människor som värnar om kaninerna och vill kämpa för att de ska få vara kvar.
–Jag tycker att kaninerna fyller en social funktion i storstan för människor som ser som sin livsuppgift att utfordra dem. Kaninerna har ju blivit en naturlig del av stadsbilden, säger Alexandra Leijonhufvud.
Att kaninerna skulle ha spridit sig från stadsdel till stadsdel på eget bevåg är inte troligt, enligt Lars-Åke Janzon.
– Det är för mycket trafik för att de skulle klara det själva. Jag är helt övertygad om att folk kånkar omkring på dem, i skumrasket och på nätterna och släpper ut dem lite här och där. Det vet vi att människor brukar göra, säger Lars-Åke Janzon.
