I Stockholm heter barnahuset Barncentrum och ligger i en sjurumslägenhet på Kungsholmen. En liten blåmålad soffa möter redan i hallen, i rummet innanför syns väggmålningar med sagomotiv, spel och böcker.
Hit kommer exempelvis femåriga Lisa som berättat i förskolan om hur pappa kissat konstigt på henne. Eller 14-årige Jonas som avslöjat för en kompis att han blir slagen hemma.
Eftersom föräldrarna ofta är de misstänkta förövarna kanske de ännu inte vet att deras barn fått en särskild företrädare utsedd och att barnet nu förhörs. På stående fot kan åklagaren besluta att en utredning ska läggas ned eller att en pappa ska gripas. Socialtjänsten kan omhänderta barnet genast och skaffa en fosterfamilj.
– Det är smidigare, snabbare och vi får till fler åtal. Tidigare kunde det gå ett halvår innan vi höll första förhör, säger Pontus Oskarsson, polis på familjevåldsgruppen.
En gång i veckan kommer barnläkaren Gabriel Otterman hit och vid behov även en rättsmedicinare.
– Det är sällan tydliga fynd vid övergrepp, men min hälsokontroll kan också fungera som en bekräftelse för barn som blivit sexuellt utnyttjade att de är ”normala”, säger Otterman.
Både han, polisen och de två fasta socionomerna Birgitta Kjellin och Margareta Moberg lovordar samarbetet över yrkesgränserna som de anser har lett till ett mycket bättre bemötande av barnen.
Snabbt och smidigt samarbete
I polisens förhörsrum ligger en mjuk fårskinnsfäll i barnets fåtölj och videokameran syns knappt bakom mysdjuren på hyllan. I rummet bredvid lyssnar åklagare, socialsekreterare och barn- och ungdomspsykiatrin, Bup.









