Det var oro för att svenskan skulle komma i skymundan som gjorde att Josef Ali och Rojin Hassan valde att pendla med sina barn flera timmar dagligen till en skola i ett annat område.

– Vi tyckte att det var jätteviktigt att de skulle lära sig svenska ordentligt. Vi är kurder från Syrien, och det är vi stolta över. Men det är här i Sverige som vi ska bo och leva, säger Rojin Hassan.

För sex år sedan träffade SvD dem en stressig morgon. Familjen bodde, precis som nu, i Bagarmossen i södra Stockholm. De tre barnen gick på Johannesskolan i centrala Stockholm.

När de nu sitter vid frukostbordet, med te, blåbärssoppa och polarkakor framdukat, pratar de skrattande om bilresorna.

– Bilen var vårt andra hem, säger Ronja, 16 år.

Vi tyckte att det var jätteviktigt att de skulle lära sig svenska ordentligt.

Rojin Hassan som pendlat med sina barn till skolan.

I dag tar sig barnen själva till skolan. Ronja går i Kärrtorpsgymnasiet, 15 minuters promenad bort. Hennes bröder Raman, 15, och Rodi, 13, har fått plats på Engelska skolan i Enskede. Men visst var det jobbigt, konstaterar de. Att gå upp tidigare än alla andra, de långa köerna. När de ibland inte hann hem i tid till simskola eller fotbollsträning.

Familjen är inte ensam om att pendla. Nästan hälften av alla grundskolelever i Stockholm går i en annan skola än den de tillhör. Och det blir allt tydligare att skolvalet är viktigt.

När skolresultaten för läsåret 2011/2012 nu jämförs är läsningen dyster. För ett drygt år sedan saknade 12 procent av dem som gick ut nian behörighet att gå ett nationellt gymnasieprogram. I våras, ett år senare, var andelen uppe i 14 procent, enligt Utbildningsförvaltningens tertialrapport 2, som nyligen överlämnades till kommunstyrelsen.

Sedan nationella behörighetsregler infördes 1998 har andelen obehöriga inte varit högre.

Men resultaten har inte blivit sämre på alla skolor i staden. När stadens skolor delas upp i fyra grupper utifrån socioekonomisk nivå, är det i gruppen med lägst socioekonomisk nivå som den stora försämringen skett. Där var knappt 65 procent av niorna behöriga till nationella yrkesprogram i våras. Ett år tidigare var siffran drygt 69 procent.

För eleverna i de ”bästa” områdena, där föräldrarna har högre inkomst och utbildning, har resultaten till och med ökat något, till 96,4 procent av eleverna.

Karin Wanngård (S), oppositionsborgarråd i Stockholm, är kritisk till utvecklingen.

– Att 14 procent inte får behörighet till gymnasiet, det är allvarligt. Skillnaderna ökar, både mellan skolor och mellan pojkar och flickor. Det är en oansvarig politik, säger hon.

Socialdemokraterna vill bland annat öka det socioekonomiska stödet, något som sittande politiker nyligen beslöt att sänka med 25 miljoner för resten av året .

En mängd rapporter har gjorts på området, och alla visar det vi nu ser tydligt i Stockholm: skillnaderna mellan skolorna ökar. Dessutom ökar det forskarna kallar sortering utifrån bakgrund – att elever med liknande bakgrund söker sig till samma skolor.

– Både vi och andra forskare ser samma utveckling. Skillnaden mellan skolor ökar och med all sannolikhet har det att göra med skolvalsreformen, säger Jonas Sandqvist, medförfattare till Skolverkets rapport om likvärdighet i skolan.

Det som lyfts fram är den så kallade kamrateffekten, att en duktig elev blir ännu bättre när hon är med andra duktiga elever – och tvärt om.

– Att det påverkar är klart, frågan är hur mycket, säger Jonas Sandqvist.

När nationalekonomen Anders Böhlmark har granskat skolors resultatutveckling under drygt 20 år, blir slutsatsen densamma.

Skillnaden mellan skolornas resultat har ökat kraftigt. Vilken skola eleven går i påverkar dessutom skolresultaten mer än dubbelt så mycket i dag mot för 20 år sedan – när det fria skolvalet infördes.

I och med skolvalet har Stockholmseleverna börjat pendla, precis som familjen Hassan Ali.

Hur mycket pengar som lagts på bensin och trängselskatt, eller parkeringsböter när de rusat in för att lämna barnen, vill Josef Ali inte tänka på.

Men ändå. Han tittar på sina barn, stolt.

– Jo, det var värt det. De talar helt flytande svenska, engelska och kurdiska. Det är viktigt, det ger dem ett självförtroende.

Familjen gillar Bagarmossen och Josef Ali poängterar att de har många vänner med barn som går i skola i Bagarmossen och att de både är nöjda och har fått fina betyg. Men från början fanns en oro för att barn med invandrarbakgrund skulle söka sig till varandra och att svenskan skulle bli sämre.

På en stol balanserar Sara, nyss fyllda fyra. Hon svarar envist på svenska när hon blir tilltalad på kurdiska. Hur hennes skolframtid ska bli är inte bestämt. Rojin skakar på huvudet när hon tänker på att göra om pendlingsstressen. Men 16-åriga Ronja är övertygad:

– Det är klart att Sara ska gå i samma skolor som sina syskon.