En regnig torsdag i oktober, och fyra tigrar har intagit förskolan Ask & Embla på Södermalm i Stockholm. Möjligheten att hamna på bild verkar spä på leklusten än mer, och fotografens kamera blir rätt snabbt eftermiddagens höjdpunkt.

På pappret är den här barngruppen stor. Här samsas 19 inskrivna barn om personalens uppmärksamhet. På Ask & Embla blandas de lite äldre barnen med de yngre, men förskolan torde ändå vara en av dem som i Stockholms stads senaste tertialrapport inte lever upp till fullmäktiges mål på 14 barn per småbarnsgrupp.

I praktiken är det dock färre tigrar än så som susar runt benen på oss när vi besöker avdelningen. Tomas Sehlan, förskolechef och delägare, räknar till 13 barn för dagen.

- Det säger ju sig själv att vi inte drar omkring 19 ungar i en klunga. Så går det naturligtvis inte till. Vi delar upp dem efter hur det passar och fungerar. Man måste vara pragmatiker, säger han.

Ett fixerat tak – om än i form av mer löst formulerade ”riktlinjer” – på tolv barn anser han inte vara vare sig relevant eller realistiskt.

- Det är väl kanon med färre barn i grupperna, men då ska vi ha råd med det också. Någonstans måste ju pengarna komma ifrån. Dessutom luktar det lite valfläsk.

- För oss är personaltätheten en mycket viktigare fråga. Om inte de anställda kan eller vill göra ett bra jobb så spelar det ingen roll hur små barngrupperna är.

Kvalitet framför kvantitet. Stockholms stads Ann-Katrin Åslund (fp), andre vice ordförande i kommunstyrelsen och talesperson i förskolefrågor, är inne på samma linje. Även om de senaste siffrorna visar att var sjunde småbarnsgrupp inte lever upp till fullmäktiges ambitioner så har andelen föräldrar som är tillfreds med gruppsituationen ökat från 59 till 62 procent sedan 2005.

- Totalt sett så är över 90 procent av föräldrarna nöjda med Stockholms förskolor. Men det är klart att vi behöver arbeta mer med gruppindelningarna.