På McDonald’s på Hamngatan i Stockholm sitter en finansman i dyr kostym sida vid sida med en förortstjej i billig velourdress. De äter samma fyrkantiga pommes frites, tittar ut mot Norrmalmstorg och struntar båda i att bära bort sina brickor.

Frågan är om det stärker sammanhållningen i regionen?

Stockholm växer och i förslaget till ny regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen, RUFS 2010, slås fast att de strukturer på bostads-, utbildnings- och arbetsmarknaden som leder till uppdelning av invånarna socialt, etniskt och rumsligt ska förändras. Sammanhållningen ska stärkas och fler mötesplatser skapas så att människor med olika bakgrund kan mötas.

– Det som är lite nytt för oss i regionplanen är att vi vill stärka tilliten mellan människor. Vi ska försöka identifiera platserna där det kommer folk av olika sort, blandar sig med varandra och ser varandra, säger Martin Ängeby, projektledare för social utveckling vid Regionplane- och trafikkontoret.

Han nämner Kistagallerian som ett bra exempel. Där blandas de 30 000 som arbetar i Kista, men som bor spridda iregionen, med de 45 000 boende i området. Andra exempel där alla sorters nollåttor blandas är Gröna Lund, Kungsträdgården, tunnelbanans centrala stationer, Rålambshovsparken, en del bibliotek, musikfestivaler och caféer.

– Det är mycket svårare att ha fördomar om andra människor om man ser att de sitter och dricker kaffe, precis som man själv, och handlar i samma affärer, säger Martin Ängeby.

När boendesegregationen i Stockholmsregionen sitter som berget gäller det att hitta andra vägar mot integration. Kolumnisten Göran Rosenberg skrev förra veckan på DN:s ledarsida att det har blivit allt lättare för nationens medborgare, nya som gamla, att flytta ifrån varandra, att slippa möta varandra och att odla fördomar om varandra. Som en lösning föreslog han att ett halvårs obligatorisk samhällstjänst ska införas för alla unga mellan 18 och 25 år, med huvudsyftet att unga människor med olika bakgrund ska få en anledning att lära känna varandra.

Regionplane- och trafikkontoret har ett mjukare anslag. I den studie som påbörjats är syftet att skapa fler platser dit människor tar sig frivilligt och möter ett tvärsnitt av Stockholms befolkning.

– Arbete är den viktigaste ­vägen mot integration. Men en annan viktig väg tror jag är att skapa mötesplatser där folk får träffas i olika konstellationer i olika sammanhang, säger Göran Cars, professor i samhällsbyggnad vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, som ska göra studien.

Han menar att den värsta formen av segregation är när delar av staden fungerar som isolerade öar och de som bor där inte har något som helst skäl att åka till andra delar av staden.

– Sverige är världsmästare på att satsa pengar på integrationsprojekt, men vi har satsat nästan vartenda korvöre på fysiska ­åtgärder. Vi har tagit bort våningar, snyggat upp fasader och piffat upp utemiljön, men det har inte löst segregationsproblematiken, säger Göran Cars.

Han har till studien valt ut ett antal tänkbara mötesplatser, bland annat Stortorget i Södertälje, Kistagallerian, Haninge centrum, Jazzfestivalen, Kungsträdgården och Stockholms parkteater. Forskarna ska intervjua människor och bland annat fråga varför de är där, vilka de träffar och hur mötesplatsen skulle kunna utvecklas. Vid årsskiftet ska rapporten vara klar.

– Det vi ska ta reda på är i vilken mån de är integrerande. Från politisk sida finns en absolut insikt om att man måste söka nya vägar. Mötesplatser är ett sätt att bryta segregationen, det kanske låter förenklat, men att vistas i samma miljö kan vara ett första nalkande mot något som varit främmande, säger Göran Cars.

Emma Holmqvist disputerade vid Uppsala universitet i maj på en avhandling om politiken och planeringen för att minska ­boendesegregation, med underrubriken ”Ett mål utan medel?”. Att bygga bostadsområden med en blandning av olika bostadstyper, upplåtelseformer och bostadsstorlekar framstår som den centrala strategin för att få en befolkningsmässig blandning. Senaste exemplet i Stockholm är 50 radhus och kedjehus som ska byggas i Bandhagen.

– Det är ett svårt och ett långsamt medel. Eftersom städerna byggts upp under flera hundra år kan man inte tro att nybyggnation ska lösa den segmentering man har i stan på några få år. Ser man 20 år framåt är det inte troligt att något radikalt har hänt med sammansättningen av bostäder som gör det mer blandat, snarare tvärtom, säger Emma Holmqvist.

Medlen att skapa ett blandat boende har blivit allt färre. De statliga styrmedlen i form av subventioner och lån som styrde vad som byggdes har tagits bort och de kommunala bostadsbolagens roll för bostadsproduktionen har minskat.

– Andra idéer som prövas ­parallellt är att i planeringen försöka skapa mötesplatser och flöden i stan. Det handlar inte nödvändigtvis om var man bor utan hur man rör sig, var arbetsplatser och sportarenor ligger, säger Emma Holmqvist.