Måhända började allt med en artikel i Metro, men det får vi återkomma till. Nu går jag efter journalisten från The Times, men före USA:s ambassadör i Sverige, uppför de slitna trapporna i Kommunalhuset i Södertälje. Där väntar mannen som häromveckan gjorde stan världsberömd på bara några minuter. Efter att han harklat sig i kongressen i Washington och på halvknagglig engelska slagit fast:

– I am the mayor of Södertälje.

Jo, han har hunnit förstå vad det var som hände. Han har till och med hunnit vila ut efter de hektiska dygn när han trodde att han, åtminstone, skulle hinna köpa ett par jeans nu när dollarn är så billig. Mötet med Barack Obama kom emellan. Plus elva andra sammanträden.

– Tänk om morfar levt och fått vara med om det här. Han som själv åkte till USA i sin ungdom, säger Anders Lago och hans ögon lyser av det som väl ändå måste vara stolthet.

Snickaren Bengt Lind från småländska Hovslätt är inte oviktig i sammanhanget. För det var han som lade grunden till sin dottersons uppfattning om livet och politiken, det var genom honom som Anders lärde människors grundläggande värde och rättigheter. Och att man ska sträva på, aldrig ge upp.

Det är han själv som börjar tala om sin barndom och jag kan se hur han tar cykeln och trampar hemifrån Jönköping till sina morföräldrar. Varje lördag likadant. Och där väntar hans morfar som har tid att prata och läsa sagor och förklara hur allting hänger ihop. Samtidigt som han långsamt suger i sig några gröna Läkerol.

– Jag kan fortfarande minnas doften av tabletterna. Mina föräldrar hade väl samma värderingar, även om jag inte kommer från ett arbetarhem. Pappa hade eget konditori i Jönköping innan han tvingades omskola sig på grund av allergi.

– Men utan morfar, så har jag tänkt många gånger, hade jag nog inte blivit den jag är.

Det han är, sedan drygt nio år, är kommunstyrelsens ordförande i Södertälje. Hans väg in i politiken ska vi också hinna med. Men först den uppmärksammade USA-resan, den som började med ett telefonsamtal i början av mars. När Anders Lago lyfte luren frågade en kvinna, på engelska, om han skulle tacka ja om han fick en officiell inbjudan till kongressen i Washington.
– Hon ville liksom sondera terrängen. Och jag sa ja, efter att det först gått runt i huvudet. I ärlighetens namn blev jag rätt chockad. Ganska snart insåg jag också att det bara är Hans Blix, och någon till, som fått en sådan här inbjudan. Det här är absolut ett av mitt livs största ögonblick.

Och när du väl kom dit, hur var det?
Intressant, säger Anders Lago. Hektiskt och spännande med möten som avlöste varandra innan han tog plats i kongressalen, den stora och rätt ödsliga. Det var då det gällde, han hade lärt sig sitt tal utantill men hade för säkerhets skull med pappren.

Var du nervös?

– Ja, det måste jag erkänna. Det var väl därför jag läste så mycket innantill, trots att jag visste vad jag skulle säga.

Och engelskan?
Anders Lago suckar diskret och säger att om det är något han ångrar så är det att han inte lärde sig fler språk, då när han gick i skolan. Idag tycker han själv att han talar ”hyfsad vardagsengelska” men fram till för några år sedan var det jobbigt att hålla tal eller föredrag inför utländska besökare.

– Så känns det inte längre. Antingen har jag blivit bättre eller också har jag fått större självförtroende. Dessutom har jag blivit äldre. Nu struntar jag i hur jag låter, bara folk förstår.

Kan din knaggliga engelska ha ökat trovärdighet för dig som ”mayor of Södertälje”?

– Just underdogperspektivet tror jag betydde mycket för den massmediala uppmärksamheten, här kom en liten borgmästare från ett litet land i norr. Jag hamnar till och med på första sidan på Washington Post. På svenska ambassaden hade de aldrig varit med om något liknande.

Han blev inbjuden, tror han själv, för att berätta om Södertälje som det goda flyktingalternativet. Eftersom kommunen, med sina 83000 invånare, tar emot fler irakiska flyktingar än vad USA och Kanada gör tillsammans.

– Det var en journalist, från Metro om jag minns rätt, som tog fram siffrorna första gången och jämförelsen fick en enorm internationell genomslagskraft. Under de senaste ett och ett halvt åren har vi har haft besök av journalister från världens alla hörn.

Inför den amerikanska kongressen berättade Anders Lago inte bara att Södertälje tagit emot 6000 irakier. Han sa också att smärtgränsen är nådd, för länge sedan. Nu måste det bli ”stop, stop, stop.” Dessutom kritiserade han USA för sitt bristande ansvar och sa, på tal om Södertäljes insats: Vi startade inte Irakkriget men vi tar ändå ett stort ansvar för dess offer.

Var det du själv som formulerat den salvan?

– Ja, tillsammans med några medarbetare. Men jag bestämde mig för att framföra den kritik som jag har och efteråt fick jag positiva kommentarer, framför allt från den demokratiska sidans senatorer. Det är möjligt de tyckte jag var frispråkig, men tydligen hade de inget emot det.

Anders Lago tvekade inte att tala klarspråk. Däremot hann han fundera över om han därmed begick en brottslig handling.

– Någonstans i lagen står det att jag som kommunalpolitiker inte får ta ställning i utrikespolitiska frågor. Men det struntar jag i. Det skulle förvåna mig om Carl Bildt undrar vad herr Lago i Södertälje gör och kommer hit och slår näven i bordet.

En kongressledamot kallade Anders Lago för ”en humanitär ambassadör”. Lika uppskattad blev han av mannen som oplanerat kom i hans väg: Barack Obama.

– Jag visste att han var i huset och bad att få träffa honom. Obama var – ja, vad ska man säga – otroligt öppen, glad och nyfiken. Jag berättade för honom om våra flyktingproblem i Södertälje. Det var då han sa, ordagrant, att han skämdes för att USA inte tar större ansvar.

– Sedan pratade vi lite om valet. Obama tyckte jag skulle läsa hans bok, som han visste kommit ut på svenska. Jag hade precis köpt den på engelska, vilket jag nog sa till honom. Alltihop var över på fem minuter men när han blir president får jag bjuda in honom till Södertälje.

Heter det inte OM han blir president?

– Nästan alla jag träffade i USA utgick från att Obama blir demokraternas kandidat. Många var förvånade över att Hillary Clinton inte redan gett upp även om hon vann...

En skarp knackning på dörren avbryter vårt samtal. Elvaårige Dima kommer från skolan och måste tala med sin pappa, efter ett tag försvinner han iväg med ett tv-spel i väntan på att de ska kunna gå hem tillsammans. Lika lugnt som Anders Lago nyss berättade om sin USA-resa försöker han nu tala en trött elvaåring till rätta.

– Jag tror det är min ledarstil att vara just lugn och trygg, säger han efteråt. Jag har aldrig varit den som gapat högst.

Att han, över huvud taget, höjde rösten berodde mer på problemen på Erikdahlbergsgymnasiet i Jönköping än på politisk övertygelse. Anders gick fyraåriga tekniska linje men ägnade mesta tiden åt elevkåren.

– Jag har ingen bakgrund inom SSU. I stället intresserade jag mig tidigt för skolfrågor, de blev min ingång till ett större samhällsengagemang. Först i 20-årsåldern blev jag aktiv socialdemokrat.

Han trodde en gång att han skulle bli ingenjör. I stället fick han jobb inom Elevförbundet, det var så han kom till Stockholm där han mötte flera politiskt aktiva, bland annat SSU-aren Mona Andersson, sedermera Sahlin.

– Jag har alltid varit intresserad av att kunna påverka. Makt är något fint, under förutsättning att den hanteras med förnuft. Ska man förändra och utveckla samhället måste man samla makten och se till människors livsvillkor. Kommunalpolitik är något konkret, handlar om folks vardag.

Men alla beslut du tar möts väl inte av jubel?

– Det ingår i jobbet att också ta de mindre trevliga besluten. Vi har, om vi ska återgå till flyktingfrågan, redan för många år sedan passerat gränsen för vad vi klarar av här i Södertälje. Innan jag for till USA var jag ute i några skolor. En lärare berättade att elever kan gråta när det är lov och de måste vara hemma. Eftersom de har det så eländigt. Det är inte ovanligt att det bor tio, tolv personer i en tvåa.

Anders Lago har tagit hjälp av pr-byrån JKL, det var före Göran Persson blev deras konsult, för att formulera kommunens flyktingproblem. För 275000 kronor utformades en strategi som innehåller både problemen och möjligheterna. Nu hinner han säga minst tre gånger: Sverige behöver invandrare men det kan inte vara rimligt att de förorter där det redan finns så många ska ta det största ansvaret.

Det känns som han menar vad han säger, också när han poängterar att det inte är så enkelt som att sossekommuner är mer generösa än moderatstyrda kommuner.

I stället pekar han på det historiska sambandet:

– Det var till de traditionella indu-stristäderna som vi hade den första arbetskraftsinvandringen. Hit till Scania kom, till exempel, en massa från Finland. Sedan följde andra efter.

Vilken lösning ser han själv? Jo, att vi tar bort regeln att flyktingar har rätt att slå sig ner var de vill, under förutsättning att de själva ordnar sitt boende.

– För har de bott ett, två år på en plats kommer de sällan vidare. Ingen vill heller ta emot dem.

Hade det inte varit bättre att diskutera de här problemen med vår egen regering än med den amerikanska kongressen?

Anders Lago håller med. Med det stillsamma tillägget att han redan gjort det i många år, utan resultat.

Frågan vad USA-trippen innebär för hans personliga karriär kvarstår.

Anders Lago vet inte och frågar, lätt fnissande, vad jag tror?

– Det är klart det vore roligt att sitta i riksdagen och ha ett mer övergripande inflytande, erkänner han. Får jag frågan ska jag åtminstone över-väga den. Alternativet är att en dag arbeta med barn- och ungdomsfrågor, till exempel inom Röda korset eller Rädda barnen. Fast då får jag väl bättra på mina språkkunskaper.

Mobilen i hans väska på golvet har redan ringt flera gånger, den låter som en enslig mistlur. Ett sammanträde väntar, förutom att sonen måste kollas upp. Men först måste Anders Lago se vem som ringde. Numret på displayen börjar med 066.

– Det låter som ett land långt borta, säger han som börjar bli van.

PS: Kanske missade han en nolla och det var Thailand med sitt 0066. Eller också var det bara Örnsköldsvik med riktnummer 0660.