Klockan är halv två på eftermiddagen. På fritidshemmet Kometen vid Aspuddens skola har 25 sjuåringar samlats efter sina lektioner, om tio minuter kommer lika många till.

Barnen ska samsas om två klassrum och ett fritidsrum. Det finns även ett litet rum där de kan leka enskilt men det rummet måste man boka.

– Skolan byggdes 1948 och fritids flyttade in i klassrummen 1999. Tanken är att skolan och fritidshemmet ska vara integrerade. Vi har upp till 50 barn i dessa utrymmen, säger Kitt Marténg som är fritidspedagog.

De flesta barnen leker i fritidsrummet. Vissa ritar, andra syr. Några pojkar knuffar varandra och ljudnivån börjar öka. På väggen i rummet finns en ljudmätare i form av ett elektroniskt öra, nu börjar den blinka gult vilket betyder att ljudnivån närmar sig en farlig gräns.

Isaac Skoglund som är sju och ett halvt år gammal tycker att det kan bli för många barn på fritidset ibland och då kan det bli bråk. Wille Runebjörk säger att det ofta blir stökigt.

– När vi är många kan det vara jättestökigt. Vissa killar får djursjuka, då slåss de och skriker, säger han.

Wille fortsätter med att berätta hur många flickor han brukar krama varje dag samtidigt som en annan pojke ställer sig på ett skåp och hoppar. En ur personalen går fram och tar ner honom från skåpet men pojken fortsätter att väsnas.

Klockan två är det dags för mellis och alla barnen går till en matsal. Bröd, smör och ost dukas upp på bordet. Barnen får även var sitt äpple.

– Nu tänker vi på att vi är många här och att vi ska ta det lite lugnt, säger en av de anställda, Ulla Martin, till barnen.

Men sjuåringarna är rastlösa och ljudnivån blir allt högre, örat på väggen blinkar nu rött. Några pojkar blir allt stojigare, alla vill höras och synas. Personalen går runt, klappar högt med händerna, höjer rösten, ber om tystnad. Det hjälper inte särskilt mycket.

– Det finns utåtagerande barn som är hur lugna som helst när man talar med dem en och en. Det hade varit en stor fördel om vi haft mindre grupper, berättar Ulla Martin.

Efter mellanmålet och en gemensam samling är det åter dags för lek. Barnen får vara ute på skolgården en stund innan de går in i skolan igen.

– Det är slitigt, förutsättningarna måste bli bättre. Man kan inte bedriva den här verksamheten i många av lokalerna, de är för dåliga helt enkelt, säger Kitt Marténg.

Hon har arbetat som fritidspedagog sedan 1981 och märker en klar försämring av verksamheten.

– Fritidshemmet fanns tidigare i ett eget hus och vi var kanske tre personal på 25 barn, numera går det ibland upp till 16 barn per anställd och frågan är om man hinner se alla, säger hon.

Nu är klockan halv fyra på eftermiddagen och det märks att barnen är trötta. Ett gäng killar ritar tatueringar på varandra i ena hörnet av rummet. I korridoren spelar barnen fotbollsspel, de tjoar och hoppar när någon gör mål.

Helena Günther är mamma till Olof som går på fritidset. Hon tycker att ljudnivån är lite väl hög och säger att hon märker på sin son att det ibland kan vara stökigt i lokalerna.

– Han är högljudd när han kommer hem. Vi märker det extra noga efter sommarlovet, han skriker på ett helt annat sätt efter att han börjat på fritids, säger hon.

Helena Günther och de andra föräldrarna SvD talar med på plats tycker att personalen på fritidshemmet gör ett fantastiskt jobb med de medel som finns. Men Kitt Marténg säger att hon önskar att fritidshemmens verksamhet ska prioriteras och att en konsekvensanalys görs av barnens vistelse i dessa stora grupper.

– Det är inte bra för dem. Att det blir stökigt handlar inte om att de är jobbiga utan att vi och lokalerna inte räcker till, säger hon.