SvD.se träffade Therese Moberg, receptionist på Högskoleverket och en av Stockholms många tusentals busspendlare, några dagar före strejken.

Då hoppades hon fortfarande på dispens för buss 446 från västra Orminge.

Men så blev det inte.

Precis som uppskattningsvis en kvarts miljon SL-resenärer som är beroende av bussen för att ta sig in till stan så får hon nu försöka hitta andra lösningar.

I går, strejkens första dag, var hon ledig och i dag har det också löst sig.

– Jag fick skjuts av en kompis in till stan, vi åkte vid 6-tiden i morse, säger hon utan att låta alltför upplyft.

För när hon blickar framåt ser det mer ovisst ut.

Någon skjuts på torsdag och fredag kan hon inte räkna med.

Sambon åker visserligen bil till sitt jobb som snickare. Men det är företagets bil med bara två sittplatser – och ofta samkör sambon med någon kollega.

– Jag har fixat så att jag kan få en ersättare på jobbet om jag inte tar mig in. Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det. Taxi har jag bara inte råd med.

Det lockar inte att försöka ta sig till fots in till Slussen – och inte heller att promenera till närmaste hållplats på Saltsjöbanan, Storängen.

Du funderade lite på cykel när SvD träffade dig sist. Hur tänker du nu?

– Jag tror det blir för långt, helt enkelt. Det kommer inte att gå.

Hur pass stort problem i tillvaron är det här för dig, tycker du?

– Det börjar bli ganska stort. Den här veckan funkar det kanske, men sen kommer det att köra ihop sig ordentligt, säger Therese Moberg, som har planerat att jobba hela sommaren.

När det gäller själva sakfrågorna och strejken så känner hon sig kluven.

– Det känns OK att bussförarna måste få göra det här för sin egen skull, det tycker jag. Men samtidigt känns det här mycket jobbigare än jag trodde.