– Och det här tycker ni är livet?

Kommentaren fälldes av pappa Gustafsson på Stockholmsbesök för sådär en 15 år sedan, en grå söndagseftermiddag i väntan på tunnelbanan vid Gullmarsplan. Tunnelbanespår på båda sidor, från broarna ovanför bruset från biltrafiken.

Nja, Stockholm består av många platser. Inte var det den brutala trafikplatsen Gullmarsplan som drog. Utan jobben, storstaden, drömmen om något nytt och större än Kumla.

Men trafikplatserna säger något om inflyttningen. Strömmen av jäktade människor och raderna av disciplinerat köande till förortsbussarna brukar den inflyttande snabbt observera från sin ”lantishorisont”.

Stockholm är – och har alltid varit – beroende av inflyttare. Det är de som fyller på staden med arbetskraft, impulser och gör den till storstad. Statistiken talar sitt eget tydliga språk – som SvD berättat i serien Inflyttarna är i dagsläget endast drygt hälften av länets invånare infödda stockholmare.

Men hur snabbt sker förvandlingen, hur fort smälter inflyttarna ihop med stockholmarna, till den grad att de själva vill kalla sig nollåttor?

Inte så snabbt visar de tusentals svar som strömmat in till SvD från läsare. Drömmen om ett liv i storstad med utbud och möjligheter är en sak, banden till hembygden en annan. Efter 15 år kallar sig bara var fjärde för stockholmare enligt de drygt 4000 inflyttare som deltog i SvD:s inflyttarenkät. Och hembygdsbanden tycks förstärkas igen när inflyttarna själva bildar familj och skaffar barn.

Men inte heller som infödd är Stockholmsidentiteten given i alla lägen. I takt med att man drabbas av – just inflyttare – får man anledning att fundera över sin tillhörighet. Går man till exempel och gifter sig med en norrlänning får man vänja sig vid att storstadslivet ofta ifrågasätts och att ens avkommas stockholmska kommenteras. Man kväver den värsta dialekten och försöker att inte framstå som ”en sån där stockholmare”.

På hemmaplan lär man sig att det egentligen är de inflyttade som äger staden. Som har vett att ta för sig och utforska varenda kvadratmeter av Stockholm medan de infödda mest håller sig till den del av länet där de är uppvuxna och sällan tar ”tuben” till andra änden. Om de ens hittar dit.

Oavsett vad vi kallar oss trängs vi allt fler på samma yta. Som SvD har berättat saknar politikerna svar på hur utvecklingen ska gå ihop. Återstår att se hur det påverkar grannsämjan – vem som äger rätten att kalla sig stockholmare tycks i alla fall vara det minsta problemet.