- Här brukar en person jag känner till sova i en sovsäck och omsvept med lite tidningar, säger Sandra Andersson på enheten för hemlösas uppsökarenhet på socialtjänsten, som guidar oss i de hemlösas miljöer.

Vi är utanför en affär på Riddargatan i Stockholm. Nära skyltfönstret är det några grader varmare än på den råkalla gatan. Ett betongräcke skyddar mot vind och skymmer lite av sikten från trottoaren. Byggnadens entréplan är inskjutet ett par meter och bildar ett tak vid skyltfönstret.

Sovplatsen på Riddargatan ligger bara ett stenkast från Stureplan, där nattlivet nu vid 21-tiden så smått börjar ta fart. På Stureplan och kvarteren runt omkring finns bland de dyraste lägenheterna i landet. Samtidigt syns nu allt fler hemlösa här.

- Folk är mer givmilda på Stureplan och det har därför blivit populärt bland tiggare. Men jag skulle aldrig ge pengar till en tiggare i Sverige, folk får den hjälp de behöver och pengarna man skänker går ofta till att finansiera missbruk, säger Sandra Andersson.

En av hennes viktigaste arbetsuppgifter är att skapa en inledande kontakt med de hemlösa. Men det stora målet är att få hemlösa och utslagna att återuppta kontakten med socialen, att få in dem i ”systemet” igen. En kontakt många medvetet har valt bort eftersom den kräver drogfrihet och anpassning till samhällets regler.

- Många värnar sin frihet och det har jag full förståelse för. Det kan vara svårt om man har levt efter egna regler under många år.

Nästa anhalt är Plattan, den nedsänkta delen av Sergels torg, som fortfarande är centrum för droghandeln i Stockholm. Just i kväll har polisen gjort en räd mot langarna. Därför är det mindre folk på torget än det brukar vara.

– Flera av dem jag träffar här fanns med i dokumentären ”Dom kallar oss mods”, som gjordes för 30 år sedan. Jag känner till många av dem som rör sig här, säger Sandra Andersson.

Här träffar vi Leo, en kille i 20-årsåldern, som är i samspråk med några för Sandra Andersson kända missbrukare. Diskussionen blir alltmer högljudd och Sandra väljer att gå fram till gruppen. Hon får med sig Leo därifrån.

- Jag har varit vid plattan tidigare och gillar inte folket. Jag åkte till Stockholm för att träffa min tjej, men det funkade inte. Nu vill jag bara hem, säger Leo.

Leo kommer från en ort i en annan del av landet och har rest in till Stockholm tidigare i veckan. Nu har hans pengar tagit slut. Sandra känner väl till Leo och att hans missbruksproblem. Socialen räknar honom fortfarande som hemlös men han har fått en lägenhet med hjälp av dem i hemkommunen. Vi ger Leo skjuts till socialjouren där Sandra ordnar så att han får sova på ett härbärge och får en tågbiljett hem nästa dag.

De flesta stockholmare som rör sig i innerstaden stöter på hemlösa dagligen. Det finns dock grupper av hemlösa som är mer osynliga och medvetet håller sig undan. Mellan 60-70 personer bor i tillfälliga bosättningar, både inne i Stockholm och stadens utkanter. Tillsammans med Perti Koistinen, också inom uppsökarenheten, besöker vi en bosättning nära Rösjöbadet i Sollentuna där fem husvagnar står utspridda på en avstjälpningsplats.

Här ligger högar med skrot huller om buller, och en skarp doft av bränt gummi slår emot oss.

- De som bor här säljer skrot för att få in pengar, och bränner kopparkablar för att få bort plasten runt metallen. De kommer snart att avhysas därför jobbar jag nu med att ordna ett annat boende åt dem, säger Perti Koistinen.

I en av husvagnarna är det tänt. Mannen som bor där är orolig över sin kompis som han inte har sett på ett tag. Perti Koistinen lugnar honom, sedan vi lämnar avstjälpningsplatsen. Klockan är då över midnatt.

När natten summeras har uppsökarna stött på ungefär 200 hemlösa och missbrukare, de flesta före midnatt.

– Det visar att vi kommer att fortsätta jobba under de tider vi gjort tidigare, det vill säga före midnatt. Vi kommer också att utöka samarbetet med frivilligorganisationerna och med personalen på S:t Göran, säger Anna Mattsson, enhetschef på uppsökarenheten.