Namn: Kersti Lindström.

Ålder: 76 år.

Inflyttad från: Spanska Marbella.

Bostadskarriär i Stockholm: Bor i bostadsrätt i Tullinge, ordnad på distans av sonen.

Kallar sig: Dalkulla, jag är uppvuxen i Leksand.

”Jag hade jobbat klart som småskollärare och flyttade ner till Marbella i Spanien efter pensionen för att få värme, dagsljus och sol. Det har jag också fått i rikt mått. Jag har upplevt behaget av att kunna slå mig ner på närmaste lilla uteservering. Jag har haft roligt, rest runt och sett hela Spanien.

Så varför flyttade jag då hem efter tolv år? En viktig orsak är familjen – sonen med hustru och tre ljuvliga barnbarn som bor i Huddinge. Visserligen har vi haft jular och somrar tillsammans i Sverige, men man missar mycket av barnbarnens utveckling.

En annan är vården. Efter en halkolycka har jag fått vissa problem med mina ben. Läkarna i Spanien är visserligen duktiga och vården gratis, men kapaciteten räcker inte till för alla patienter. Här på Tullinge vårdcentral har jag verkligen mötts av intresse för patienten, och alla jag mött där och på Huddinge sjukhus har varit lika trevliga.

Jag har alltid älskat Stockholm och som barn åkte jag ofta hit från Leksand med mina föräldrar, som tyckte att jag skulle få se mig om. Rulltrappan på Skansen var då det mest fantastiska. Stockholmarna är vänliga men jäktade. Själv har jag rest mycket och flyttat runt, och brukar trivas där jag är.”

Namn: Emilia Lönegren.

Ålder: 21 år.

Inflyttad från: Västervik.

Bostadskarriär i Stockholm: Vandrarhem i två veckor, inneboende hos pojkväns föräldrar i Skogås, hyr hus i Rimbo.

Kallar sig: ”Ingenting, men kanske stockholmare när jag har bott här lite längre.”

”Jag flyttade hit för att jag blev kär men även om jag inte hade träffat min kille hade jag nog lämnat Västervik, det finns inte så många jobb för folk som vill arbeta med djur där. Det var när jag letade efter en fågel på Blocket som jag hittade zooaffären i Sundbyberg. Nu börjar jag känna mig rotad i Stockholm med eget boende och eget företag – jag trivs verkligen. Många undrar hur jag ska klara det, men jag tänker att det är när man är nyutbildad som man har allt färskt i minnet.

Mitt första intryck av Stockholm var inte så bra, på Centralen blev jag ombedd att flytta på mig när vi kom på tunnelbanan med våra resväskor. Jag har också gjort de klassiska felen i rulltrappan, att man ska stå stilla till höger fattade jag inte förrän tredje gången någon sa till. Men nu börjar jag känna mig mer hemma, och trivs.

En sak jag har märkt är att stockholmare klagar ganska mycket. I Västervik gick bussen en gång i timmen, i Stockholm blir folk sura bara bussen är fem minuter sen.

Jag vill nog bo här jämt, men kanske lite utanför stan. Och få tid till att träffa nya vänner, jag saknar kompiskvällarna i Västervik.”

Namn: Kseniia Beznos

Ålder: 23 år.

Inflyttad från: Zaporizhia, Ukraina.

Bostadskarriär i Stockholm: Hos kompis, studentrum Bergshamra, inneboende Huvudsta, inneboende Nacka, studentrum Solna.

Kallar sig: ”Hoppas kunna kalla mig stockholmare i framtiden”.

”Min högsta dröm är att få ett bra juristjobb här, att lära mig svenska och stanna. Jag vill bli stockholmare. I Ukraina finns det inga jobb för unga och ingen framtidstro. Många av oss hade hoppats på den orangea revolutionen men efter valet 2010 har landet gått tio år tillbaka i utvecklingen. Det är egentligen bara min familj och mina vänner som jag saknar. Här kan jag fortsätta mina internationella juridikstudier och hoppas kunna hitta ett företag som vill anställa mig så jag kan skapa mig ett liv här.

Men det är svårt att träffa svenskar i Stockholm. På universitetet är det bara utlandsstudenter som stannar kvar efter föreläsningarna och universitetets aktiviteter lockar bara oss som inte kommer härifrån, det är tråkigt. Alla är snälla och trevliga, fast inte så jätteintresserade. Men jag tror det blir bättre när jag lär mig svenska bättre.

Jag kom hit för ett år sedan och kände mig hemma här min andra dag. Jag märker att jag hejar på Sverige när jag ser till exempel en fotbollsmatch. Stockholm är en riktig storstad och det finns alltid något att göra.”

Namn: Ulla och Kenneth Comérus.

Ålder: 68 och 71 år.

Inflyttade från: Billingsfors i Dalsland 1969.

Bostadskarriär i Stockholm: Radhus i Salem, villa i Slagsta.

Kallar sig: ”Värmländska och dalslänning, för evigt”.

”Vi gifte oss 1966. Längtan till något nytt gjorde att maken sökte och fick ett arbete på Electrolux. Vi ville uppleva något annat, något nytt.

När jag följde med maken för att hälsa på hans nya chefer fick jag frågan om jag hade något arbete. Jag fick på stående fot erbjudande om sekreterarjobb på Electrolux. Så enkelt kunde det vara på den tiden.

Vi knöt lätt kontakter med såväl arbetskamrater som grannar. Att skaffa bostad var inte lika lätt. Det fanns en fysisk plats i Stockholm där lediga bostäder fanns anslagna. Vi valde mellan ett höghus på tionde våningen i Axelsberg och ett hyresradhus i Salemstaden. Det blev det senare – så hög hyra hade vi absolut inte räknat med, men det gick. Vi var inflyttare allihop, par med ungar i ungefär samma ålder. Som en stor familj, som umgicks runt stora helger.

Resorna blev en ny, inte helt positiv, erfarenhet för oss. Varje dag tog vi vår lilla Saab in till Luxbacken. De sista arbetsåren hade jag ca 1,5 timmars väg till min arbetsplats i Kista. Jag lärde mig utnyttja tiden på ett positivt sätt – läsa, skriva, lyssna på talböcker … Våra bekanta ute i landsorten baxnar! De klagar när de måste åka 40–50 minuter mellan Säffle och Karlstad på vägar där det nog aldrig är köer.

Nu har vi barn och barnbarn som har vuxit upp här i Stockholmsområdet. Vi är fast här. Annars hade vi säkerligen letat oss tillbaka till exempelvis Karlstad. Våra semesterresor gick oftast till våra föräldrars ställen i Värmland och Dalsland.

Visst har vi utnyttjat litet av storstadens utbud, men det som gjorde att vi trivdes i Stockholm var att man utan svårighet kunde ta sig ut i skog och mark. Där vi bor kan vi spänna på oss skidorna utanför knuten, och åka kilometer efter kilometer.

Det finns ett mera lättsamt sätt att umgås och träffas i Dalsland och Värmland. Det är kallare och stelare i Stockholm – åtminstone på ytan. När man kommer människor mer in på livet så är man mer lika.

Vi har fortsatt att vara landsortsmässiga – vi hälsar alltid när vi möter främmande människor på skogsstigar och gångvägar.

I själ och hjärta kommer jag alltid att vara värmländska. Jag tycker att skogen susar på rätt sätt när jag kommer hem till Vänertrakten.”

Namn: Mattias Irving.

Ålder: 31 år.

Inflyttad från: Nyköping.

Bostadskarriär i Stockholm: inneboende lägenhet på Ringvägen, studentrum på folkhögskola, en sommar i kappsäck hos kompisar, inneboende Älvsjö, inneboende kompis vid Hornstull, andrahandslägenhet Sätra, egen hyrestvåa Högdalen.

Kallar sig: ”Högdalsbo”.

”Jag älskar Högdalen, här kan man fortfarande se klasskillnaderna, inte som på Söder där gentrifieringen verkligen har slagit igenom. Nu kommer jag att bo kvar här i minst 20 år, det har mina kompisar räknat ut åt mig, för det är först då de kan tänka sig att hjälpa mig att flytta nästa gång. När man har fått flytthjälp så många gånger som jag blir man expert. Tricket är att få riktigt många att hjälpa till, inte bara lagom många, så att alla bara behöver bära några kartonger var.

Hade det inte varit för att det är så svårt att hitta bostad hade jag nog flyttat hit tidigare. Jag började pendla till Stockholm när jag började på universitetet men fick stanna kvar i Nyköping eftersom jag inte hittade bostad. Sedan dess har jag bott på flera soffor och i extrasängar, gjort en utflykt till Berlin och pluggat men alltid kommit tillbaka. I samband med att min pappa dog ville jag ha mer av en fast punkt och blev mer målmedveten att stanna i Stockholm. Stockholm är intressant, det finns ett tempo och man träffar olika sorters människor på ett helt annat sätt än i en småstad. Samtidigt är det ganska svårt att hitta riktiga vänner, det blir många ytliga bekanta. För ett och ett halvt år sedan fick jag till slut ett eget hyreskontrakt, min syster hade bott hos hyresvärden så jag skrev brev och fick napp. Nu känns det mer som min hemstad.

Men Stockholm är ingen stad man vill bli gammal i, man blir ensam, även om man hela tiden är omgiven av människor. Jag kommer nog att återvända till Nyköping när jag blir äldre för att vara nära släkten, det skulle kännas tryggare.”