SvD beskrev i fredags hur Södersjukhuset bågnar under patienttrycket och att den kommande utbyggnaden knappast räcker för att klara det ökande patientflödet om 10–15 år. Men så har det nästan alltid varit på SöS. Det stora akutsjukhuset har aldrig riktigt räckt till för alla patienter.

Det hänger ihop med Södersjukhusets mycket stora upptagningsområde. Numera tillhör man visserligen inte något speciellt sjukhus beroende på var man bor, man får välja fritt. Men i praktiken åker nästan alla till det närmaste sjukhuset, särskilt när man är akut sjuk.

För många i den södra delen av Stockholms län är Södersjukhuset det självklara valet. Det kunde ha blivit annorlunda på 1970-talet då man planerade för ett nytt storsjukhus i Enskededalen, men efter storbråk mellan Stockholm och flera kranskommuner byggdes det i stället i Huddinge.

Att Serafen på Kungsholmen försvann som akutsjukhus och senare även Nacka sjukhus har också gjort att Sös upptagningsområde växt och patienterna blivit fler.

Det är heller ingen hemlighet att andelen socialt utsatta är högre i den södra länsdelen än i den norra. Att folkhälsan är sämre i söder ökar trycket på Södersjukhuset. I många år fanns det till exempel en neurokirurg på Sös med motivet att man fick in många alkoholister som fallit omkull och fått skallskador.

Från politiskt håll vill man också sortera patienterna hårdare. Bara de svårast sjuka ska till akuten medan de lindrigare fallen ska till vårdcentralerna. Men på Sös har man haft svårt med den gallringen. För många med enklare besvär söker sig fortfarande till Södersjukhuset vilket ökat köerna och väntetiderna på akuten.

Sanningen är också att politikerna, oavsett färg, aldrig bygger tillräckligt stort för att klara en vård helt utan köer även när belastningen är som störst. Det är inte önskvärt med ”luft i systemet”. För en optimal användning av resurserna krävs en underdimensionering på ungefär 10 procent.

Det märks på Sös men även på det nya Karolinska som får färre vårdplatser än det förväntade maxbehovet.