När overallen väl är på klättrar tvååriga Tanya Merzoian målmedvetet upp för klätterställningen på Snoddens gård.
Foto: Caroline Tibell
Åtta barn trycker sig mot glasrutan på dörren på förskolan Snodden i Ronna och vinkar åt fotografen. De flesta av barnen har bara varit månader i Sverige. Svenska och arabiska blandas om vartannat. Det blir trängsel när overaller dras på och alla ska ut på gården samtidigt. De minsta barnen gnäller när de hamnar i kläm.
–Knuffa inte, manar Nidhal Matty, en av pedagogerna.
–Det är som en vanlig förskola, i allt utom att det är barn till asylsökande, säger kollegan Lina Daoud.
Ute på gården är det full fart. Tvååriga Tanya tar sig målmedvetet upp i klätterställningen och nerför rutschkanan. Två pojkar spelar fotboll.
Snodden ligger i samma byggnad som förskolan Grindstugan och delar gård. Av de fyra personer som jobbar här är två svenskspråkiga, medan två pratar växelvis svenska och arabiska. De flesta barn kommer från Irak.
–Vi pratar svenska med barnen, och när de inte förstår talar vi arabiska, och vi sjunger på båda språken.
Sexårige Revaldo Mikhail babblar dock ohämmat på svenska, trots att han omges av arabisktalande, både hemma och på dagis.
–Ta kort på mig när jag klättrar, men skynda – jag kan ramla, säger han, hängande upp och ner.
Personalen tycker att Snodden har en speciell funktion för barnen som precis kommit till Sverige. Här får de en bra introduktion och lär sig rutinerna innan de skolas in på ett vanligt dagis.
–De här barnen behöver mycket. När de kommer hit är allt nytt, och i Irak finns inte samma system. En del blir glada och vänjer sig snabbt, andra behöver mer tid, säger Nidhal Matty, som själv kom som irakisk flykting till Sverige för tio år sedan.
Förskolan Snodden startade för knappt ett år sedan, då det fanns ett uppdämt behov av en verksamhet för barnen. Föräldrarna läser svenska på förmiddagarna på Solrosen, den öppna verksamheten för asylsökande i Södertälje, ett kvarter bort.
–Det behövs en verksamhet som är anpassad för barnen. Många bor i små lägenheter och barnen har ett oerhört behov av någonstans att leka och vara, säger Elisabeth Nyhlén, rektor i förskolan, som berättar att behovet är större än kapaciteten.
Tanken är att barnen bara ska vara på förskolan under asyltiden, för att sedan slussas vidare till en vanlig förskola. Men nu är det brist på förskoleplatser, och många av barnen blir kvar även efter att de fått uppehållstillstånd. Samtidigt är trycket på Snodden stort, med 16 barn inskrivna och lika många i kö. Och kommunen har lokalbrist.
–Just nu ser vi över om vi kan ordna fler platser i samma lokal, med en grupp på eftermiddagarna. När det är kö gör det att föräldrarna – framför allt kvinnorna – inte har möjlighet att delta i utbildningarna, utan blir kvar hemma, säger Elisabeth Nyhlén.
På Snodden har det blivit dags för lunch. Sexårige Izat Nemir säger att han har tandvärk och inte kan äta något hårt.
–Det behöver du inte, försäkrar Nidhal Matty.
På bordet ställs karotter med ris och korvstroganoff, som lassas in med god aptit.
–Åh, vad gott med spagetti, säger Revaldo Mikhail.
–Det är inte spagetti, det är ris.
–Jaha!







