Anne-Christine Stigwall, sjuksköterska, och Olle Rangdén har engagerat sig för att servicehusen ska få vara kvar. "En släkting som har trygghetsboende blev liggande i över en timme på badrumsgolvet. Här har vi både nattpersonal och vårdcentral, men det försvinner nu", säger Olle Rangdén.
Foto: Lars Pehrson
I korridoren på Tunets servicehus rör sig pensionärer med rollatorer under veckans tipspromenad. Under den lugna ytan kokar det. Drygt 600 namnunderskrifter har samlats in bland boende och anhöriga, i protest mot kommunens planer på att omvandla servicehusen till trygghetsboende.
– Trygghetsboende är falsk bokföring! Det som försvinner är just tryggheten, säger Olle Rangdén.
88-åriga Olle Rangdén och hans fru Hallgerd bor sedan sju år i en tvåa på servicehuset Tunet i Råcksta i västra Stockholm. Hustrun är halvsidesförlamad efter en stroke.
På servicehuset finns sjuksköterskor anställda, och när paret slagit larm exempelvis efter ett fall från sängen, har personal snabbt varit där. När servicehuset görs om till trygghetsboende betyder det att vårdpersonal inte längre finns i lokalerna utan kommer vid behov.
Servicehusens vara eller inte vara är en delikat fråga för stadens politiker. Den borgerliga alliansen gick 2006 till val på att servicehusen skulle finnas kvar. Löftet har sedan hängt med i de kommunala budgetarna fram till nu, då alliansen lanserat en omvandling av samtliga servicehus.
- Det är ett valsvek. Den här typen av boende behövs också, säger sjuksköterskan Anne-Christine Stigwall, som uppvaktat ansvariga politiker.
Äldreborgarrådet Ewa Samuelsson (KD) håller inte med om att alliansen svikit några löften.
- Det sade vi för att det då inte fanns någon mittemellanform. Då fanns ju inte begreppet trygghetsboende, vi är i ett annat läge nu, säger Ewa Samuelsson.
På vilket sätt blir det tryggare än exempelvis servicehus?
- För att vem som helst kan ställa sig i kö för trygghetsboende. Utan biståndsbedömning.
