Gunilla Carlsson tror att ”en och annan” höjde på ögonbrynen när en moderat utsågs till biståndsminister i den borgerliga regeringen.

– Motståndare har velat fula ut oss, för att vi inte ställt upp på en agenda som bara handlar om utbetalningspolitik.

Både hon och moderaterna har, som enda parti i riksdagen, ifrågasatt det näst intill heliga enprocentsmålet – att 1 procent av Sveriges bruttonationalinkomst, BNI, ska gå till bistånd. Lösningen på tredje världens problem heter inte alltid mer pengar, anser biståndsministern.

– Det är klart att det behövs pengar, men det behövs också ett bra sätt att arbeta med sakfrågorna. Det här området har varit sorgligt eftersatt. Därför har vi rivstartat med omfattande reformer.

Men oppositionen är kritisk. ”Det är sällan man hör Gunilla Carlsson säga något positivt om bistånd. I stället talar hon om ­ 1-procentsförbannelsen och att biståndet ska effektiviseras. Det finns väl inga andra ministrar som driver att anslagen till deras områden ska minska?”, sade Hans Linde (v) nyligen i Dagens industri. Statsrådet ger svar på tal:

– Att inte låta biståndsbudgeten utstå samma granskning och samma krav på uppföljning som andra politikområden är att smita undan.

Dessutom är Sverige, med en budget på 32 miljarder kronor, ”världsledande” i biståndsligan, poängterar Gunilla Carlsson. Men hon föredrar att fokusera på innehåll.

– Biståndet ska vara resultatinriktat och göra skillnad. Det ska naturligtvis också präglas av engagemang för fattiga människor och en vilja att göra rätt saker.

Och 2008 blir ett ovanligt spännande biståndsår, enligt ansvarig minister. I vår presenterar regeringen en samlad politik för global utveckling, samtidigt som den så kallade landfokuseringen pågår. Omläggningen betyder att antalet mottagarländer minskas från ungefär 70 till ett 30-tal; de fattigaste delarna i Afrika, länder i konflikter och i sydöstra Europa får mer pengar, medan Kina och Vietnam får klara sig utan.

– Det var en nödvändig uppstädning för att Sverige ska kunna vara mer effektivt. Men nu kommer den viktiga förnyelsen av politiken.

Demokrati och mänskliga rättigheter ska stå i fokus, klargör Gunilla Carlsson.

– Min analys bygger på att det saknas frihet i världen, att människor lever under förtryck. Robert Mugabe och Fidel Castro ska vara rädda för svenskt bistånd. Här har det funnits en slapphänthet.

Före sommaren läggs en skrivelse på riksdagens bord.

– Jag kan avslöja att vi förbereder konkreta satsningar på demokratiinsatser, på fria val och fria medier.

Samtidigt tänker regeringen använda biståndspengar på ett nytt sätt. Nu sjösätts ett pilotprojekt, där irakier som är bosatta i Sverige själva ska kunna hjälpa till med återuppbyggnadsarbete och företagsetableringar framför allt i norra delen av Irak. Gunilla Carlssons förhoppningar är stora:

– Det här är människor som har kunskap, ett enormt engagemang och kännedom om Irak, och som med sina kontaktnät kan berika det svenska biståndet, om vi bara skapar utrymme för det. Vi vill också se om vi kan få snabbare utdelning för pengarna.

Det statliga riskkapitalbolaget Swedfund ska, tillsammans med irakier i Sverige, göra investeringar i det krigshärjade landet. Det handlar framför allt om företagare som vill etablera sig i sitt forna hemland eller expandera sin verksamhet. Swedfund står, på affärsmässiga grunder, för riskkapital i form av lån eller delfinansiering. Förutsättningen är att invandrarna själva satsar egna pengar, och är redo att ta ett operativt ansvar.

– Vi har en stor fördel, eftersom 1,2 miljoner av de som bor här är födda utanför Sverige. När vi nu kämpar mot utanförskap och segregation är det väldigt dumt att inte se den potentialen. Här finns väldigt många med god företagarkunskap, och det är det vi kan hjälpa till att exportera. Det stärker också länkarna mellan Sverige och Irak.

Pilotprojektet är, enligt Gunilla Carlsson, ett bra exempel på ”nytänkande” inom borgerlig utvecklingspolitik.

– Om det här visar sig vara framgångsrikt och ger goda resultat kan jag tänka mig att göra det i större skala.

Tidigare har moderaterna också velat använda biståndspengar till säkerhetsfrämjande insatser, något som är ett omstritt ställningstagande.­

Efter att ha rest i Afghanistan och Darfur öppnade Gunilla Carlsson själv för en diskussion om att tillåta humanitär minröjning med militär personal. Skälet är att säkerhet skapar ”förutsättningar för fattiga människor att få mat och makt och trygghet.”

– Det värsta förtryck man kan drabbas av är krig och konflikter. Att inte se den delen av fattigdomsbekämpningen är att frånhända sig många möjligheter. Jag ska inte ta av biståndsbudgetens pengar och stoppa in i försvarsmakten. Det handlar om att se till att de här politikområdena samverkar.

Lova Olsson

08-13 52 17

lova.olsson@svd.se

Fler artiklar