Du är här:
SvD.se
Krisen drev partierna samman

Krisen drev partierna samman

Publicerad: 8 december 2008, 21.43. Senast ändrad: 23 december 2008, 10.16

Ett nytt svenskt tvåpartisystem är fött, och med Lars Ohly ombord på Mona Sahlins regeringsalternativ kan trenden mot politisk samling i mitten försvagas. Störst anledning att fira idag har den socialdemokratiska partivänstern.

Förmodligen sitter socialdemokratins vänsterflygel och gapar och nyper sig i armen. De är ju sällan särskilt nöjda med partiets utveckling.

Socialdemokraterna ”drivs av Wall Streets bankruttmässiga ideologi” löd rubriken på en debattartikel av förre utbildningsministern Carl Tham för ett par månader sedan.

Men nu finns det skäl att kasta konfetti. En motreaktion med bas i framför allt fackliga kretsar lyckades stoppa Mona Sahlins planer på att försöka regera ihop med bara miljöpartiet.

I ett av socialdemokratins viktigaste politisk-strategiska beslut under mandatperioden fick parti- vänstern alltså bestämma.

Regeringsalternativet ”Mona Sahlin II” ska nu byggas upp på ett sätt som är plankat från den borgerliga alliansens arbete inför valet 2006.

Arbetsgrupper ska ta fram förslag, en gemensam valplattform ska presenteras och skattefrågan ska vara gemensam i ”väsentliga delar”. Det är svårt att idag säga var kompromisserna hamnar. Men det är rimligt att tro att Lars Ohly lyckas förflytta dem åtminstone några positioner åt vänster, jämfört med om socialdemokraterna och de gröna hade varit ensamma.

Det är också snudd på ett överlevnadsvillkor för Ohly, som inte är vald med mandatet att vrida partiets politik mot mitten.

Vänsterpartiledaren har ju i och med gårdagens besked redan gått emot ett kongressbeslut om att säga nej till en gemensam valplattform. Och accepterat de budgetregler som partiet anser har pressat fram en orättvis politik.

Efter det havererade s-mp-utspelet har det rödgröna blocket backat i många opinionsmätningar. Den ”skuggregeringskrisen” bidrog säkert nu till att driva dem samman.

Men det finns en lång rad frågor där de rödgröna partierna får sitta i hårda förhandlingar för att regeringsalternativet ska bli mer än ambitioner på ett papper.

•Skattepolitiken.S och mp accepterar stora delar av de borgerliga skattesänkningarna. Vänsterpartiet har börjat kompromissa men säger ändå nej till det mesta.

•Utrikespolitiken. Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar EU. Både v och mp vill att Sverige lämnar Afghanistan.

•Flykting- och invandrings-politiken. V och mp har ofta en betydligt mer idealistisk inställning än vad socialdemokraterna har.

•Skolpolitiken. Socialdemokraterna har accepterat mycket av den borgerliga skolpolitiken och miljöpartiet älskar friskolor. Vänsterpartiet avskyr bådadera.

•Kärnkraften. Framför allt miljöpartiet, men också vänsterpartiet, vill avveckla, medan socialdemokraterna fortsätter att vackla mellan avveckling och industrins elbehov.

Lyckas de tre rödgröna parti-erna enas kommer Sverige i praktiken att ha ett tvåpartisystem i valet 2010. Men i alla frågorna ovan skulle ett inflytande för Lars Ohly i vänsterblocket också innebära större polarisering i svensk politik. Alltså tydligare politiska alternativ och lite mindre trängsel i mitten.