Stockholm 9º
Varje ordförandeskap är framgångsrikt. Det är kutym i det hövliga offentliga umgänget mellan regeringarna i EU. Det utdelas alltid beröm på de avslutande presskonferenserna. Jag har aldrig hört talas om att någon öppet blivit underkänd. Även ett svagt ordförandeskap kan alltid peka på vissa framgångar eftersom en del av EU:s beslutsmaskineri maler på med automatik, oavsett vem som sitter som ordförande.
För omdömet om det svenska ordförandeskapet blir det avgörande hur långt man når i de två nyckelfrågorna: krisen och klimatet. Konkret gäller det att få på plats en gemensam europeisk lagstiftning för tillsynen av de finansiella marknaderna och att uppnå ett politiskt genombrott i de globala förhandlingarna i Köpenhamn i december. I båda fallen måste betydande svårigheter bemästras som ligger utanför det svenska ordförandeskapets kontroll.
I den finansiella lagstiftningen blir det svåraste att övervinna självmotsägelsen att på en djupt integrerad gemensam marknad bygga upp ett fungerande samarbete mellan myndigheter som agerar nationellt. Det logiska vore en gemensam europeisk tillsyn, men det motsätter sig Storbritannien.
I klimatförhandlingarna återstår en del svåra problem att lösa inom EU, men till det helt avgörande hör om länder som USA och Kina är i stånd att redan i år göra några substantiella åtaganden. Kanske blir mötet i december snarare en startpunkt än en slutpunkt. Klimatmötet producerar kanske snarare politisk varmluft än bindande avtal.
Som det ser ut idag blir alltså hanteringen av de två paradfrågorna, krisen och klimatet, den gängse måttstocken. Men helt andra frågor kan helt plötsligt dyka upp och ta över dagordningen, kriser som sätter ordförandeskapets förmåga att snabbt improvisera på kraftprov. Spåren förskräcker.
För ett år sedan ville Frankrike exempelvis profilera sitt ordförandeskap med den gamla drömmen om en ”Medelhavsunion”. En idé som omedelbart visade sig vara dödfödd. Istället kom större delen av ordförandeperioden att domineras av kriget i Georgien. Nicolas Sarkozy lyckades få slut på striderna men till det höga politiska priset att EU i praktiken accepterade Rysslands annektering av Abchazien och Sydossetien.
Tjeckien förberedde inför sitt ordförandeskap ett storslaget initiativ i Mellanöstern som skulle leda närmare en försoning mellan Israel och Palestina. När det skulle förverkligas utbröt kriget i Gaza och de tjeckiska planerna var överspelade.
Den svenska regeringen har uppenbarligen dragit lärdomar av dessa erfarenheter och intar en osedvanligt låg profil i världens konflikthärdar.
Den som lyssnar uppmärksamt på olika uttalanden från det svenska ordförandeskapet spårar en välkänd pr-taktik. Nu gäller det att ödmjukt och realistiskt medge alla problemen. Ingen skönmålning. Inte lova för mycket. Inte ta ut några framgångar i förskott.
Om man nu sänker förväntningarna rejält kan varje litet framtida framsteg presenteras som en stor positiv överraskning.
