”Kära kamrater. Jag vill tala om för er att den grupp FSB-agenter som skickats för att under täckmantel ta en plats i regeringen har nått sitt första mål”, sade en FSB-officer till sina kolleger ­ i december 1999

Platsen var ett ökänt stort stenhus på Ljubjankatorget i centrala Moskva, högkvarter för säkerhetstjänsten KGB som sedan bytte namn till FSB. I det mäktiga husets mörka trånga källarrum har 10 000-tals motståndare till regimen mött sitt öde. Den här kalla vinterdagen i december var det dock feststämning. Flera hundra FSB-officerare hade som vanligt just detta datum samlats för att fira grundandet av den första sovjetiska hemliga polisen, Tjekan.

Den relativt nyutnämnde premiärministern och FSB-officeren Vladimir Putin var huvudtalare och när han sade att gruppens första mål hade infriats visste alla i salen vad nästa mål var.

På nyårsafton, elva dagar efter Putins tal inför sina FSB-kollegor, avgick Rysslands president Boris Jeltsin, oväntat för den breda ryska allmänheten, tre månader i förtid.

Tiden var inne för FSB att ta över den högsta styrande makten i landet. Enligt konstitutionen är det nämligen premiärministern som blir tillförordnad president i väntan på nyval.

Åtta års Putinstyre har dramatiskt förändrat rysk politik. När Vladimir Putin hösten 1999 presenterades för det ryska folket stod han likt en blyg skolpojke inför rektorn. Dåvarande president Boris Jeltsin talade berömmande om den nyutnämnde premiärministern och den då 47-årige Putin stod med sänkt huvud och vågade knappt titta in i tv-kamerorna.

I dag har Vladimir Putin, liksom den ryska nationen, rätat på ryggen. Putin möter tv-kamerorna med stort självförtroende och Ryssland har återigen blivit ett land att räkna med i internationell storpolitik.

Det år 1999 ekonomiskt uträknade Ryssland har en av världens snabbast växande ekonomier och Putinismen ligger tung över rysk politik. Majoriteten av ryssarna har de senaste åtta åren fått det materiellt bättre och landet har aldrig tidigare haft en så folkligt populär ledare.

Personligen ser Putin ut att ha trivts allt bättre i rollen som landets tsar och symbol för Rysslands nya styrka. Därför visar han också ofta sin maskulina sida: I cockpit på ett stridsflygplan, kastande en motståndare på judomattan, på kommandobryggan på en jagare eller fiskande lax i en sibirisk flod med bar, brunbränd överkropp. Det var ingen tillfällighet att kärlekssången med refrängen ”tänk om jag hade en make som Putin” länge var så populär bland de ryska kvinnorna.

När Putin nästa söndag låter Dmitrij Medvedev väljas till sin efterträdare som president lämnar han inte bara över ett ekonomiskt pånyttfött land. I arvet ingår också ett land där säkerhetstjänsten har tagit över styret och en bitter intern maktkamp pågår om de viktiga posterna i Kreml.

Det ryska presidentvalet har på ytan inte alls samma dramaturgi som det spännande valet i USA. I Ryssland visste ju alla utgången så fort populäre Putin talade om att han stödde sin lojale medarbetare Dmitrij Medvedev som ny president. På mindre än en vecka hade opinionssiffrorna för Medvedev gått från omkring 10 procent till över 60.

Men bakom Medvedevs förväntade seger pågår en bitter maktkamp mellan olika klaner kring Putin där alla medel är tillåtna, från mer oskyldiga läckor till pressen till gripande av ministrar och kanske också mord. Intrigerna i Kremls maktkorridorer följs dock inte av några internationella tv-team, möjligen av dolda kameror och bevisligen av hemliga avlyssningar.

I potten ligger fortsatt maktposition och därmed tillgång till de flera miljarder dollar som många av de högsta ryska ledarna årligen myglar till sig ur den ryska statskassan.

När Vladimir Putin presenterades som ny premiärminister var det bara en utvald liten krets som visste att Putin också skulle matchas till presidentposten. Jeltsinfamiljen och den stenrike affärsmannen Boris Berezovskij var några av huvudpersonerna bakom valet. Men det var framför allt säkerhetstjänsten FSB – under 1990-talet en starkt åsidosatt grupp – som lyckats med sitt uppdrag och som nu var nära sitt slutmål.

Efter mindre än ett halvår som premiärminister hade den tidigare okände ­Vladimir Putin blivit så populär att de som styrde bakom kulisserna ville utnyttja situationen och få Jeltsin att avgå i förtid. Med Putin som högste ledare var det än lättare att matcha honom till seger i presidentvalet och dessutom var det en fördel att ha den oberäknelige Boris Jeltsin borta ur bilden. Därför fick Jeltsin avgå i förtid timmarna före millennieskiftet.

Men hur kunde Vladimir Putin så snabbt bli så populär?

Det behövdes ett krig och det fanns ett lämpligt objekt. Varken inom armén eller FSB hade man glömt den förödmjukande fredsuppgörelsen med de tjetjenska frihetskrigarna hösten 1996.

Frågan var hur ett nytt krig i Tjetjenien skulle motiveras. Ryska familjer över hela landet hade i tusental fått hem sina unga pojkar i zink­kistor under första kriget (1994–96). Krigströttheten var stor.

Efter två uppmärksammade sprängningar av vanliga bostadshus – med flera hundra dödsoffer – i Moskva hösten 1999 med tjetjener som officiellt anklagade för dåden svängde opinionen blixtsnabbt. Starka indicier talar för att det var just i de innersta rummen i det ökända stenhuset på Ljubjankatorget som planerna på att spränga bostads­husen drogs upp.

Före detta FSB-agenten Michail Trepasjkin hävdar att han häktades några dagar innan han skulle framlägga bevis för FSB:s medverkan i hussprängningarna.

Den avhoppade FSB-agenten Litvinenko, giftmördad i Lon­don sommaren 2006, sade sig också ha bevis.

Journalisten Jurij Sjtjekotjichin uppges också ha varit FSB:s medverkan på spåren 2003 innan han förgiftades och dog på ett sätt som liknande Litvinenkos död tre år senare.

En kort tid efter bombdåden gav Vladimir Putin militären strikta order om attack. Han talade i tv om att ”spola ned de tjetjenska terroristerna på toaletten” och den ryska armén hade inledningsvis stora framgångar. Putin framstod som en ung, stark handlingskraftig ledare. Precis vad landet behövde efter den åldrande, bräcklige Jeltsin som så många ryssar skämdes över i slutet av 1990-talet.

Därefter gick allt enligt planerna, Putin valdes till president i mars 2000 redan i första omgången!

Under Jeltsins tid hade säkerhetstjänsten tappat mycket av sin forna makt och styckats upp i mindre tjänster. Under hans epok styrdes Ryssland av familjeklanen Jeltsin och ett antal oligarker, affärsmän som blivit miljardärer efter i många fall riggade auktioner där de köpt nyprivatiserade statliga företag för en spottstyver.

En av Putins första uppgifter som nytillträdd president blev att infria löftet till sina FSB-kolleger och föra tillbaka dem till Kremls maktkorridorer. Det krävde en uppgörelse med resterna av Jeltsinklanen och inte minst med de oligarker som ville fortsätta styra Ryssland.

En av de första som drabbades var Boris Berezovskij. På Jeltsins tid hade han större makt än premiärministern. När han försökte spela samma roll av ”grå kardinal” vid Putins sida blev det tvärstopp. Den sedan många år korruptionsmisstänkte Berezovskij flydde landet och lever i dag i exil i England.

Den definitiva nådastöten för oligarkernas makt var dock Chodorkovskij-affären.

Michail Chodorkovskij var det skinande ljuset i 2000-talets blomstrande ryska oljeindustri. Han hade förstått värdet av att göra sitt bolag Yukos öppet för utländska investerare. Pengar strömmade in och 2003 var han Rysslands rikaste man, god för minst 100 miljarder kronor.

Chodorkovskij hade stora planer och han hade växt sig så stark att han också vågade utmana de nya makthavarna i Kreml. Han diskuterade med amerikanerna om att sälja 40 procent av sitt bolag, han talade på egen hand om att bygga oljeledningar till Kina och han hade höga egna politiska ambitioner. Putin såg honom inte bara som ett personligt hot utan också som en fara mot den ryska staten. ­Oljetillgångar innebär makt och att sälja ut landets största bolag till amerikaner skulle innebära att Ryssland tappade ett starkt vapen i internationell politik resonerade presidenten.

När Chodorkovskij trots varningar fortsatte att utmana Putin slog FSB till. En gråkall oktoberdag 2003 arresterades mångmiljardären på väg in i sitt flygplan under en affärsresa i Sibirien. Anklagelserna var mutor och skattebrott (vanligt i Ryssland).

Efter en Kremlregisserad rättegång i Moskva dömdes Chodorkovskij till åtta års fängelse och han avtjänar nu straffet i ett avlägset hörn i nordöstra Sibirien dit vägar knappt bär. Hans företag Yukos såldes på en tillrättalagd auktion till Rosneft, där Putins stabschef Igor Setjin är styrelseordförande.

Rättegången mot Chodorkovskij var en varning till övriga oligarker: Den som sticker upp mot Putin är chanslös. Jeltsinklanen försvann också undan för undan.

Efterträdarna har en sak gemensamt, de kommer från S:t Petersburg, Vladimir Putin litar nämligen bara på dem som han har personlig erfarenhet av. De flesta hade också det gemensamt att de fått sin utbildning inom säkerhetstjänsten KGB. Enligt sociologen Olga Krysjkovskaja har i dag hela 78 procent av de ryska makthavarna sin bakgrund i KGB.

Under det senaste året har dock Vladimir Putin fått oväntade problem i sitt ledarskap. Det har börjat knaka inom FSB. Strategin att placera säkerhetstjänstens folk på nyckelpositioner i alla stora företag innebar tillgång till miljardbelopp och därmed klassisk konkurrens om pengar i girighetens tecken.

Den riktigt hårdföra klanen inom FSB leds av Putins stabschef Igor ­Setjin och FSB-chefen Nikolaj Patrusjev. De har sedan sommaren 2006 jobbat hårt för att Putin skulle kringgå konstitutionen och stanna kvar på sin post. Därmed skulle maktbalansen behållas och bland andra Setjin ha kvar sin starka maktposition.

Den andra starka klanen anförs av juristen och presidentkandidaten Dmitrij Medvedev och dit räknas bland andra finansminister Alexej Kudrin och Viktor Tjerkesov, stark man inom FSB.

Från att ha varit en tung politiker blev Tjerkesov 2003 chef för nyinstiftade antinarkotikabyrån. En organisation som inkluderar skattepolisen, har över 40 000 anställda och av en del jämförs med amerikanska FBI.

En av de första uppmärksammade konfrontationerna mellan klanerna inleddes när Tjerkesov granskade möbelföretaget Tri Kita, ett bulvanföretag som enligt många dolde kriminella handlingar som penningtvätt, vapensmuggling och mord.

Tri Kita hade beskydd högt inom FSB och i efterdyningarna av avslöjandena hamnade Igor Setjin i onåd och en av hans nära allierade, riks­åklagaren Vladimir Ustinov tvingades avgå.

Hösten 2007 slog Setjins klan tillbaka. Det lär ha varit nära öppen ­vapenstrid när tungt beväpnade FSB-soldater grep Tjerkesovs närmaste man Alexander Bulbov på en flygplats i Moskva. Gripandet av vice ­finansminister Sergej Stortjak var också en attack mot Dmitrij Medvedevs klan och vi har sett andra arresteringar som tycks vara led i maktkampen.

Viktor Tjerkesov tog till en för FSB-agenter unik och förbjuden taktik – han gick ut i massmedia: ”Vi kan inte tillåta fler skandaler och interna strider. Det finns inga vinnare i detta krig och det är alldeles för mycket som står på spel”, skrev han i ett öppet brev i affärstidningen Kommersant och det var ett synbart bevis för hur klanstriden urartat.

Putins val av Medvedev som ny presidentkandidat var ett hårt slag för ­Setjinklanen. Men FSB har under de senaste åren skaffat sig så mycket kontroll över det ryska samhället att säkerhetsorganisationens makt består många år framöver.

Medvedev har dessutom redan sagt att han vill ha Putin som sin premiärminister.

Enligt konstitutionen och med den vertikala maktstruktur Putin har byggt upp under sin tid vid makten har presidenten enorm makt. Få tror dock att Medvedev som president någonsin kommer att ge order eller än mer otroligt läxa upp sin premiärminister, varken inför tv-kameror eller privat.

Vladimir Putin har nämligen vant sig vid att bestämma och tanken på att han i praktiken skulle finna sig i en underordnad roll till Medvedev känns osannolik. Risken är därmed uppenbar att Ryssland får två olika maktcentra: presidentadministrationen i Kreml och regeringskansliet i Vita huset. På sikt kan det bli svårt med en officiell och en inofficiell ledare och möjligen väntar en maktkamp – om inte mellan Medvedev och Putin så mellan deras staber. Dessutom har Igor Setjins klan inga planer på att vika ned sig så den duellen fortsätter.

Den blomstrande Putinismen gör det dock svårt att se någon annan ledare än Vladimir Putin. Få skulle också bli förvånade om Medvedevs efterträdare kommer att heta – Vladimir Putin.